JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
49
hårdare stål inan har, vid ju lägre temperatur blir del bränt, och där-för får man vid växande kolhalter snart nöja sig med så låg upp-hettning, alt järnoxidoxidulen vid densamma ej smälter. Då begagnar man sig av s. k. vällmedel, d. v. s. av att på ytorna, som skola förenas, strö ämnen, som med glodspånen bilda lättflytande, lättsmält slagg. Dylika finnas inånga, l. ex. sand, borax, flusspat, och stärkt titanhaltig Järnmalm in. fl. Hopvällbarheten såval som smidbarheten betingas naturligtvis av att materialet i fråga vid den använda temperaturen är knådbart. Vid vällning av stål bör man åt svetsytorna först ge något kullrig form och så genom alt börja smidningen å mitten av hop-viillningsstället och härefter hamra ul ål sidorna pressa ul all slagg. Många andra legeringsämnen inverka ävenledes stärkt på både väll-harhet och hopsvetsbarhet.
9:o. Härdbarheten. Med en järnsorts naturliga hårdhet menar man den hårdhet, den besitter efter ej för högt driven utglödgning och d'irpå följande långsam avsvalning. Med elt ståls härdningshärdhet aler den maximihårdhet del erhåller genom att efter stark upphettning nier eller mindre häftigt avkylas (i vätska eller luft). Med anlöpnings-hårdhel, den, som kvarstår efter härdning och därpä följande anlöpning viss anlöpningstemperatur och med kallbearbetningshårdhet den ythårdhet, det erhåller genom att i kalit tillstånd »ythamras» eller ’ytvalsas».
Då det gäller rena kolstål beror den förstnämnda, naturhårdheten, Pa kolhaltens storlek och växer med denna först mycket raskt upp till 0’9(J % c, härefter långsammare. Härdningshärdheten, härdbarheten vaxer ävenledes raskt upp till 0,9 o %, sedan långsammare upp till ~ %, varefter koljärnlegeringarnas naturhårdhet ungefår sammanfaller
nied härdningshärdheten, d. v. s. att hårdheten foga ökas genom härd-n,ng. För anlopningshårdheten gäller ungefär samma regel. Ett kol-r'kare stål visar sig hårdare än elt kolfattigare om båda härdas och aillöpas vid samma temperaturer. Likaledes gäller för kallbearbet-n‘ngen, att e([ s^ål med tnera kol blir hårdare i ytan än etl med '"indre vid för båda lika kraftig och uthållig bearbetning.
Brinell påpekar all det således finnes trenne sätt att gå lili väga 1)1 att erhålla etl lagom hårt verktyg:
l:o all välja ett lagom kolrikt stål, upphetta och härda detta.
2:o att taga ett kolrikare stål, upphetta detta till full härdnings-jdlIne, så låta det långsamt avsvalna till en sådan temperatur, att agoni härdningskol omvandlats till karhidkol och så härda stycket eller all taga ett kolrikare stål, upphetta del till full härdnings-vj]|111e oc*1 strax härda det samt därefter lagom anlöpa detsamma, el senare sätt är det i praktiken allmänt använda.
. Ijusgul anlöpning erhålles forstås det hårdasle och vid grå gra !n'u'<asle stålet, men ska 11 man verkligen ernå den åtrådda hårdhets-n, måste stycket, så fort den bestämda anlöpningsfärgen visar