50
JÄRNETS METALLURG!
sig, avkylas i vatten, eljest overskrides gränsen, och det bür mjukare än avsett var.
Om stålet ej efter härdningen anlöpes, blir det sprödare och mindre hålllast, och därför är det bättre all använda ett kolrikare siål och efter härdningen anlöpa del än all taga ett kolfattigare utan anlöpning. Och likaså blir stålet svagare, om del, med den värme det har kvar eiter utsmidningen, härdas, än om det först efter densamma får av-svalna nägol och så åler upphettas och härdas.
Härdningsvätskans temperatur har stort inflytande på härdningen och likaså dess värmeledningsförmaga, så att hårdheten växer med den senare och avtager ju varmare vätskan är. Skall därför betydande och djup hårdhet ernås, lages antingen myeket kallt och rikligt med vatten, eller ock blandas detsamma med koksalt eller svavelsyra, var-förutom inan även kan taga enbart svavelsyra eller än hejlie kvick-silver, under del att man åter, om mindre hårdhel avses eller eil myeket kolrikt stål skall härdas, begagnar sig av mindre värmeledande vätskor såsom hästolja, tran, talg, etc. För att få bestämd härdnings-temperatur upphettas ofla del foremål, som skall härdas, före härdningen uti ett bad av bestämd temperatur, t. ex. smältande bly och dylikt.
Det genom varmet utvidgade stålet kan vid den hastiga avsval-ningen ej hinna att återtaga sin ursprungliga volym, och därför har härdat stål en mindre specifik vikt än ohärdat. Om t. ex. en stang härdas, får den mindre längd men större tjocklek och bredd, härdas en plåt bin- den tjockare men får mindre längd och bredd en ring mindre diameter men större tjocklek o. s. v., och om ett stål före hardmngen visat en eg. vikt av 7,8 17, kan det efter densamma hava en av 7,7 9 3.*
Härdningens orsak: Den först av L. Rinman uppställda forklaringen om härdbarhetens orsak, att densamma skulle ligga däri, all järn smält och långsamt avkylt eller järn i väl utglödgat tillstånd s ulle halla kolet i en form, den Rinman gav namnet cementkol, under del att härdat eller ofullständigt anlöpt stål skulle hålla kol i lorni av hardningskol, vilken teori Rinman tyckte sig få bekräftad genom härdat och ohärdat ståls olika förhällande vid det Eggertzska kalorimetnska kolprovet — har under en lang följd av år godtagits ay alla staltekmci. Forklaringen gick vidare ut på att efter skarp hardning vid hög temperatur har man i järnet allt kolet som härd-ningskol. När man sedan anlöper delta stål, overgår av härdnings-kolet allt större mängd till cementkol alil efter som anlöpnings-temperaluren stiger, så all vid den temperatur, som markeras av den grå anlöpningsfärgen, i det närmaste allt kolet omvandlats i cementkol och stålet är nära nog naturhårt.
oeh hiiJnfn«, ^rOr eg' Vikten 6fter härdnin8en naturligtvis både av stålets sammansättning oca nardningstemperaturen.