ForsideBøgerJärnets Metallurgi

Järnets Metallurgi

Forfatter: Odelstierna

År: 1913

Forlag: Albert Bonniers Förlag

Sted: Stockholm

Sider: 720

UDK: 669.1

Søgning i bogen

Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.

Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.

Download PDF

Digitaliseret bog

Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.

Side af 992 Forrige Næste
JAKNETS METALLURGl 574 därvarande ojämna inasugnsgång, som nödvändiggör utjämning i tack järnets kemiska sammansaltning mer an nedsättning i dess legerings-ämneshalt. Hos oss år det tvårtom, isynnerhet vid verk, som önska använda myckel stor tackjärnsprocent i martinhanteringen. Elektriskt värmda bian dåre böra givetvis de verk fundera på, som ha på en gång god krafltillgång och masugnar, men hava annan användning för masugnsgasen. En elektrougn, som förträffligt skulle lämpa sig för sådant ändamäl, är Rennerfelts, om man forsåge den med flera Ijusbågar och flyttade sidokolen på långvaggariyi i st. f. att de nu sitta i gavlarna. Man kan vid denna ugnslyp åstadkomma så fullständigt värmeskydd kring alla ugnsrummets parlier, att ul-strålningen biir den minsta möjliga, medan, då temperaturen i blandaren ej behöver gå över 1300°, dess basiska infodring komme att i alla fall slå förträffligt vid lag. Kraftåtgången för att hålla denna ugn vid relativt så pass låg temperatur bör bli mycket låg, när tackjärnet, smält, inskaffas direkt från hyttan. Jämfört med de murmassor man har att hålla varma vid de regenerativa gaseldade blandarna och de utstrålningsytor, som äro till finnandes vid dem, bleve Rennerfelts-blandarens minimala. 5.-o. Skänkar, kokiller och sjunkboxar. Skänkarna, som an-vändas vid martinverken, äro numera alltid lösskänkar och försedda med minst 2, ofta nog 4 stoppare. För att man skall kunna använda det senare antalet erfordras emellertid en stadigt gående skank d. v. s. hängande antingen i s. k. krangaffel* eller i en vare sig elektriskt eller för håndkraft å rallbana gående vågn, samt är dessutoin då önskligt alt kokillerna förses med bottentappar och placeras med dessa tappar i motsvarande hål i golvets grova tackjärnshällar. Skall man nämligen tappa i 4 kokiller på en gång, så är det nödvändigt, att dels kokillerna 4 och 4 ha alldeles fixt avstånd sinsemellan, dels att skanken ej har möjlighet att svaja eller vrida sig, som den vill göra upp-hängd i travers- eller på ketting i vanlig kran. Det är forstås ännu svårare att inrikta 4 tärningar än två eller en i en skänkbotten så, alt ej en av stålstrålarna slår lilet snett, men stå kokillerna füllt just, så kan man i alla fall ställa in skanken så, att det ej biir pågjutningsfel å delta göle. Skänken bör beräknas så rymlig, att man kan ha minst 1 fots tjockt slagglager på stålet i den, ty då står det senare füllt kvickt i skänken till tappningens slut. Kokillerna vid martinverken skilja sig ej i någon min från de i bessemerverken, annat än att hos oss i Sverige enda ;t vid ett bessemerverk och elt thomasverk förekomma så slora kokiller, som vid en del av våra martinverk. Likaså är det med minsta kokill-l'ormatet, ty även det — 3" 4-kant — torde ej användas vid bessemerverken men användes vid ett par martinverk för kvaliléståltillverk-ningar ni. m. De största kokillerna kunna väl tiliverkas med plana * Amnet Bergsmekanik.