586
JÄRNETS METALLURGI
järn å botten, vid en del verk heia tackjärnssaisen, vid en del andra endast hälften eller ännu mindre del. Satter man skro under, »skär» «letta väl skarpt på den sura botten, men har man mycket »fint» skro såsom borspån, tunnplåt- eller trådskro, så måste man spara en <lel tackjärn att sätta överst, dels för att trycka samman det skrym mande skrogodset, dels för att skydda det från att alltför mycket f'örbrinna under nedsmältningen. Sker insättningen med maskin, så hinner temperaturen ej sjunka mycket, men sker den för hånd, så sjunker den vid 10—15 tons ugnar vid grovt skro till 1400°, vid fint skro till 1200 å 1300°. Skulle skroet vara så flnt och skrymmande, att det ej får rum, om det insättes på en gång, så sätter man forsi in så mycket, som går att få in utan att lågans gång hindras för mycket och sedan resten i en eller Hera portioner så fort det förut insatta sjunkit samman tillräckligt mycket. Men detta försinkar chargens gång rätt avsevärt och ses ogärna. Sedan insättningen är gjord sänkas luckorna, och man drager på så mycket gas, som man ser kan förbrinna, men dock betydligt mera luft än gas, ty viktigt är, att ugnsatmosfären under nedsmältningen är skarpt oxiderande, så att tackjärnets kisel och mangan redan i början må raffineras. Detta äf isynnerhet viktigt om tackjärnet är mycket nödsatt, ty eljes stannar en mängd Si och Mn kvar och försenar inträffandet av koket. Därför är det ock dumt att sätta hela tackjärnschargen under skroet, ty då hindras helt och hållet deiina raffinering under nedsmältningen. Huru lång tid som åtgår för alt få hela chargen smalt beror till god <Tél på regeneratorkamrarnas storlek, men även på tackjärnsprocentens samt på skroets beskaffenhet, vilket allt ej torde behöva vidare forklaring. När allt smalt, har det vanligtvis bildat sig ett slaggtäcke å badet, dels av från foregående charger kvarvarande slagg, dels av glödspän och med skro och tackjärn inkommen sand. Är ugnsvärmen god och raffineringen varit lillfredsställande, så börjar snart koloxid-huhblor alt uppsliga genom detta slaggtäcke och så snart smältaren ser, att badvärmen det tillåter, börjar han inkasta färskmalm. Denna bör alltid vara möjligast järnrik och vid sur marlin hava sura berg-arter, vid basisk basiska, på det att ugnsfoderavfrätningen må bli den minsta möjliga. Nedsmältningen tager 2 å 3 timmar.
Man skiljer mellan skrofärskning och malmfärskning. Förr satte man aldrig till någon färskmalm, utan log så mycket skro (helst slaggrika lancashirefärskor) och så liten tackjärnsprocent, att den av skroet bildade järnoxidulrika slaggen räckte till för tackjärnets lege-ringsämnens oxidering, nu åter höra de rena tackjärnsskrochargerna till undantagen och malmfärskning är regel. Har man insatt stor tackjärnsprocent — och isynnerhet vid charger utan smidesskro — så åtgår den forstå malmen till oxiderande av kvarvarande kisel och mangan i tackjärnet och till bildande av slagg med SiO2 och MnO och koket kan dröja att inflnna sig. Det kommer dock, och man