TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
587
önskar att under detsamma slaggbadet skall stå jämnt och blankt med stora koloxidblåsor, ju större, ju flera och ju mera »vithuvade», ju bättre. Så fort man ser, att koket minskar av, tillsätter man mera färskmalm, vilken varje gång bör inkastas i badets milt, så alt det i sur ugn står relativt sur ej så skarpt på ugnsfodert frätande slagg utefter väggarna. Kvantiteten malm, som för varje gång tillsättes, tages rält olika vid olika verk. En del smältare sätta hela tiden in den endast i små portioner, en del sätta forstå gangen in */* till hälften av hela salsen och sedan endast skovelvis, andra fürst visst antal skyfflar och sedan en skyflel mindre för varje gång, slutande med att endast kasla in malmbit för malmbit. Delta sistnämnda satt sparar ugnsfodert bast och ger det varmaste stålbadet men medfor tidsförlust. Hela tiden håller smältaren, så vitt möjligt, god hets i ugnen utan att smälta på valv och väggar, ty ju helåre han håller, inom en viss gräns, ju raskare går bortfärskningen av kolet. Han kan dock hålla för hett, så att kisel börjar återreduceras av badets kol ur slagg och vägg-samt bottenfoder, och då avtager koket samt kan t. o. in. alldeles upphöra. Inträffar delta, måste man kyla av badet genom minskande på gas och bläster, luckornas uppdragande till-hälften och skorstens-spjällens till fulli. Att alldeles slå från gas och bläster är ej rådligt, ty då skadas även valv och väggar i ugnsrummet och meningen är att så vitt det går kyla endast badet, och delta sker bast, om kali luft genom luckorna får sila fram över detsamma. Bra med malm inkastas samtidigt. Så fort den upptagna kiselmängden återoxiderats börjar nu ett våldsamt kok, och kolhalten går hastigt ned, men stålet biir ej prima, ty götena få vanligen ylblåsor, eller ock får man tillsätta så mycket kisel fore, eller aluminium vid tappningen, att även därigenom kvalitén försämras. Felet är i delta fall smältarens och hör han då få veta därav. Ett fel återigen, som ej han kan hjälpa, utan som är bruksledningens eller hyttingenjörens, är, om till martin-verket levereras alldeles för nödsatt tackjärn en längre lid, så atl chargernas kiselhalt ej genom ökad skroprocent han hållas normal. Håller smältaren då normal hetshetta i ugnen under nedsmältningen och senare, så dröjer koket länge alt infinna sig, men biir sedan för våldsamt, ty för all få fram det under rimlig tid har smältaren måst malma duktigt och fått överfärsk slagg. Låler han kokel gå på i denna takt, kolar hadet hastigt ned inen biir för kalit och stålet loser en massa gaser, som det vid annan temperatur skulle under koket givit från sig. Tappas sådant stål med normal tappningstemperatur, blir det blåsigt ända igenom. Om åler smältaren, när han vid prov-tagning märker, alt del är för kalit och pösigt, för alt bältra saken betydligt höjer ugns- och därmed badtemperaturen — som man säger lugnar koket, så inträffar lätt, att reaktionen slår över, koket upphör alldeles och kisel börjar återreduceras, bindande i stålet de upptagna gasmassorna. Genom inkastande av onödigt med malm lyckas så