OD GO
•IÄRNETS METALLURGI
smältaren få ned till rätt kolhalt. Chargen lappas och resultatet biir pipe-göten med gasfylld pipe och med blåsrik kärna. Nu är det nog i regeln så, all våra hyltor i dessa konkurrensens och pådrivandets dagar sällan få ge nödsatt järn, så av nutidens marliningenjörer bli blott få i tillfälle alt göra denna iakttagelse, men förr fingo vi det ofta, när hyttorna påblåstes med 3 veckors fullmalmningstid och hela tiden gåvo endasl grafilljockt »påblåsningsjarn», lancashirelunsen ej räckte till och vi ännu ej lärt oss använda färskmalm! Den martiningenjör, som då »tankte för sig» gömde hyttans kokjärnsutslag som motgift mol påblåsningsjårnet.
Nu är den rätta visdomsregeln: hall reda på varje utslags i hyttan Si- och Mn-halter, sortera tackjärnsupplaget därefter och rätta din tackjärnsprocent i martinbadet efter 3:ne faktorer, över vilka du, som ingenjör, föga råder:
l:o den av disponenten beställda stålsorten,
2:o marlinugnens tillstånd och
3:o generatorbränslets beskalTenhet.
Vad den första faktorn angår, så gäller, att ta'ckjärnssatsens nöd satlhel bür stiga med fallande hårdhetsgrad hos slålet. Jag vet dock, att elt par svenska verk handla alldeles motsatt och dock få god produkt, de taga vitare tackjärn lili mjukare kolhalter, men hos dem är regeln mjuka kolhalter och de hårda undantagen, och som de ha tackjärnet vida billigare än skroet, taga de hög tackjärnsprocent liil de mjuka chargerna, och räknar man efter, vad deras chargers medel-halter av Si och Mn äro, finner man, att dessa i alla fall äro högre för de mjuka än för de hårda stålchargerna. Även ifrån detta utgör dock ett tredje verk åter undantag. Del gör yttersl sällan verktygs-stålcharger — men jag har heller aldrig hört någon annan kalla dess verktygsstål prima vara, än de själva, som använda det i egen verk-stad och dar »finna del till och med så bra som Fagersta sabelstål»! Eli par bergselever ha de. eniellerlid vid våra besök nästan vridit am hegreppen för.
Den andra faktorn, vi måste rätta vår tackjärnspäsättnings sam-mansällning efter är ugnens tillstånd. Ju mera urbränt dess ugnsrum är, ju mera igensotade dess regeneratorkammare äro eller ju längre använd och ju »pipigare» (porösare) kaminarstapelns tegelmassa är, ju nödsattare järn skal] du använda i chargerna eller ju mera skall du öka tackjärnsprocenten. Med motvilja gör man det, ty det fordrejer chargerna och minskar produktionen och därmed i regel folkets avlöningar, som utgår per ton stålgoten. Nå, saken är en raknefråga. Ar verkets ståls renomé vart uppoffringen i minskad produktion, ökad brånsleåtgång och ökade tonavlöningar? Ty tolkel bör ej få lida for all verket haller sin stålkvalité uppe. Fråga disponenten! Saken ståller sig enklare vid flertalet ulländska verk, dar inan även vid nya ugnar går med en stålkvalité, den vi skulle kalla tertia och måste