TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄKSKANDE
589
för att få tapp varmt stål rätta tackjärnsprocent och i viss mån tackjärnssammansättning efter ugnens tillstånd.
Den tredje faktorn behöver ej många ord för klarläggning: ju sämre bränsle, ju sämre ugnsvärme. Kan jag ej skaffa nog värme utomkring chargen, måste jag forstås skaffa resten inom den, således öka chargens medelhalter av Si och Mn.
Dåligt bränsle och hårdsatt tackjärn hjälpas ål att i förtid ställa en martinugn på reparation.
För att återgå till den generella skötseln av en normalt fort-löpande charge, så kasta våra martinsmältare vanligen om växel-ventilerna varje halvtimme. Med den regeneratorkammarstorlek vi använda i våra nyare ugnar, är denna växellid nog ock den lämp-ligaste. Den tiden, som vi hade för små kaminare i forhållande lili chargevikten, måste vi kasta om var 20:de eller var 15:de minut, ja forst till och med var 10:de for att ej få för kalit i ugnsrummet. Vi hade hög bransleåtgång — »eldade för kråkorna» — skickade ju alli tor ofta en hel gaskammares gaskvantitet till skorstenen. Ju oftare jag kastar om, ju mindre kammartemperaturförändringar får jag ju, men ock ju större värmeförluster i bortsända förvärmda både luft-och gaskvantiteter. Och härvid är del ej blott den gas, som står mellan växelventilerna och gaskammaren, i gaskammaren samt mellan denna och ugnsrummet, som rusar i väg oförbränd och oanvänd till skorstenen utan även, medan ventilerna vändas, en god del gas från kanalen mellan generatorn och skorstenen. För att förekomma den sista förlusten har man konstruerat en hel del automatiska gaskanal-avstängare, men de tyckas kostat mera än de sparat eller verkat mindre automatiskl än konstruktøren tänkt! Nej, båst är nog all hålla sig vid våra svenska stora regeneratorkammare. Utomlands bänder, att man kastar om en gång per limine, trots man dar har — per Ion stål räknat — vida mindre kammarrymder än hos oss. Nå, hransleåtgången är därefter, men smältaren har det bekvämt.
Om chargens Si- och Mn-halter äro för små, ugnsrummet för ur-bränt, regeneratorkamrarna för igensotade, bränslet för uselt, så börjar färskningen alltid med s. k. »jäsning». Denna orsakas av all kolel börjar bortfärska så tidigt, alt slaggtäcket ännu ej hunnit bli »kokvarmt». Det är ännu trögflytande och de myriader små gasbubblor, som uppsliga från stålet, kunna ej komma ål att i den sega slaggen förena sig till stora blåsor. Slaggen får mera egenskaperna av en jäsande bröddeg, biir alldeles füll av små blåsor och liknar den ur en kokande masugn utflylande pösiga svarta kokslaggen. I nuti mar-tinugnen står den högst över badets milt, dar mesta gaserna forstås gå upp, och vältrar darifrån ut mol väggarna, och öppnar man en luckä, så all lilet kali luft strömmar in, sjtinker den framfor luckan fräsande tillsammans alldeles som skummel i elt glas kolsyrat vatten, när man blåser därpä.