VI. Ferroelektriska och nya direkta metoder.
1. De elektriska metoderna.
Historik: Den forste som använde av elektrisk ström alstrad varme för järnmetallurgiska experiment anses vara Pepys som 1815 cemen-terade järn genom att leda en stark elektrisk ström igenom en järn-tråd, som var lagd i beröring med diamantpulver.* Sedan kom A. Wall 1843 och Watson och Rosser 1853 med forslag att smälta tack-järn med elektrisk ström samt därunder även med strömmens hjälp befria det från kolet och så framställa smidesjärn. 1853 utkonstruerade Pichon en elektrodugn, i vårs ugnsrum sutto två par elektroder, det ena över det andra och befann sig under dessa en samlingsbassäng för stålet. Han tankte sig låta beskickningen — malm kolpulver eller ock järn passera ned genom Ijusbågarna och från samlingsrummet sedan avtappa metallen. Men den tidens elektriska maskiner kunde ej närmelsevis åstadkomma strömmar nog starka för så grova elektroder (3 m längd och 60 cm2 i genomskärning), och misslyckades därför då hans ugnsidé ehuru den sen levde upp igen 45 år senare i Stassanougnen. Flera andra uppfinnare kommo sedan också med för sin tids elektriska förhällanden lika omöjliga forslag, men så små-ningom utvecklades elektrotekniker!, och då W. von Siemens 1878 konstruerade en smältdegel, som han först satte ned i en ledande metalldege] och forsåg med en genom degellocket nedhängande metall-elektrod och senare forsåg med en vattenkyld bottenelektrod och en nedhängande kolelektrod eller slutligen — upptagande Pichons idé -konstruerade med två sidoelektroder, så kunde han dock smälta järn och andra metaller i densamma. Han konstruerade ock självverkande elektrodregulatorer och forstod medelst magneter inställa Ijusbågen åt önskat håll. Ekonomiski inöjliga blevo dock ännu ej smältningar på della sält.
* Se W. Borchers foredrag S. u. E. 1905 sid. 631 eller W. Rodenhausera och I. Schoenawas »Elektrische Ofen» sid. 3.