FERROELEKTRISKA OCH NYA DIREKTA METODER
C>2I
Ar 1892 patenterade C. G. P. de Laval den forstå verkliga mot-ståndsugnen für järnsmältning. Denna hade på ömse sidor om en svalbrygga rännliknande fördjupningar, i vilka rännors bollen tvenne kylda metallelektroder instucko. Ströimnen måste för alt passera från den ena till den andra gå fram över svalbryggan och tvangs på så sätt passera igenom dels rtietallbaden i rännornas nederdel, dels ock slagg och beskickning. I slaggen och beskickningen, dår stort motstånd förefanns, uppstod då hög hetta, som från den förstnämnda även med-delade sig till metallen. 1893 foreslog Taussig en enkel smal rak ränna, vari metallen av strömmen skulle smältas, men motståndet och därför även värmealstrihgen blev nu för ringa i forhållande till ut-strålningsytorna, och fast forhållandet mellan dessa faktorer blev bättre vid Gins senare patenterade metod med slingforinig ränna, forblev delta smältningssätt dock ekonomiskt omöjligt. Dessa och en hei del andra misslyckade elektriska smältförsök med järn slappade allt mera intresset och llertalel metallurger började förklara det hopplöst att tänka vidare på att använda elektrisk ström för smältning av stål eller reduktion av järnmalm, anseende att endast dyrbarare metaller kunde hära den höga kostnaden av det elektriska varmet, som t. ex. aluminium, som gick bra alt frainställa i Heroults 1887 konstruerade reduktionsugn.
Ägaren av Gysinge bruk, ett av våra Dannemoraverk, G. Benedicks, insåg emellerlid, att för ett svenskt järnverk med god krafttillgång och så fint råmalerial som vallonjärn, borde det vara av stort intresse få smälta stå] av detla på elektrisk viig, vilket stål, som då ej komme atl utsättas för svavelhaltiga ugnsgaser, borde bliva av den allra yppersta beskaffenhet. Frågan var blott atl finna en god ugns-konstruktion och hade han tur alt vända sig till en ung kemis! och elektriker F. A. Kjellin, som på ett lyckligt sätl löste frågan. Kjellin beslöt konstruera ugnen efter Ferrantis 1885 patenterade idé att låta induktionsströmmar i själva godset åstadkomma smältvärmen, men han löste frågan på ett både i ekonomiskt avseende möjligt ochitek- ' niskt sinnrikt och füllt tillfredsställande sätt (se vidare härom nedan). Hans ugn blev färdig 1899 och visade sig redan från början arbeta väl, vilket åter ej kunde sagas om tvenne andra samtida ugnsidéer, Stassanos av år 1898 och Heroults av år 1899, vilka erfordrat många års experiment och omändringar, innan de nådde nuvarande använd-bara former. Kjellins framgång satte emellertid nytt friskt liv i ferro-elektrometallurgien, ja till och med kanske en smula för feberak ligt liv, ty man har, bildlikt talal, under de sedan gångna 24 åren hållil på att drunkna i massan av mer eller mindre omöjliga eleklrougns-förslag, elt ansträngt uppfinnarearbete, som till dalo resulterat i etl ytterst obetydligt antal verkligen anvåndbara konstruktioner. Av dessa sistnämnda genomgås här nedan elt fåtal eller de, som för dagen synas hava större praktisk helydelse, men dess förinnan bör