EERROELEKTRISKA OCH NYA DIREKTA METODER
s
anordningarna sådana, alt de olika faserna samtidigt kunna arbeta med olika spänning; exempelvis 80 volt å ena fasen och samtidigt 70 volt å den andra o. s. v. Denna regleringsmetod, vilken först använts vid Trollhättan, har i hög grad underlättat driften.
Grunderna för bestämmande av pipans profil och dimensioner.
Utgångspunkten för dessa beräkningar var en tillverkning av 7500 ton tackjärn pr driftår om 11 månader, d. v. s. ungefär 23 ton pr dygn. Det gjordes dessutom följande antaganden: 1) 1 tn’ träkol vager 150 kg;
2) pr kg träkol erhålles 3 kg järn;
3) pr ton järn åtgå 1725 kg malm, d. v. s. 5175 kg pr ton träkol:
4) halva malmmängden rymmes mellan kolstyckena, andra hälften kräver extra utrymme;
5) malmens speciflka vikt = 2,5;
6) relativa drivningen utgör 1,5 5.
Man finner härav, att 23 ton tackjärn motsvara en kolvolym av 51,1 m“ samt ett extra utrymme för malmen av 7,9 tn8 eller tillsanimans 59 m Då relativa drivningen är antagen till 1,55, bör följaktligen pipans volym vara
Härav utgör:
smältrummets nyttiga volym . . . 12,45 m"
halsen................................0,45 »
rasten ................................3,5 0 »
buken................................11,80 »
övre konen........................... 9,80 ’ 38 m3
Diametern i halsen var det mått, som först måste fixeras, och detta bestämdes till 1200 mm. Det hade varit önskvärt att kunna taga det störrc, men smältrummet hade då blivit ändä vidare och otympligare, ty i samtna mån mäste, för elektrodernas skull, smältrummets inre diameter ökas. Smältrummets djup bestämdes med ledning av erfarenheten från Domnarvet, och dess botten och sidor tillformades på lämpligt satt.
Med den givna halsdiametern var det tydligt, att man ej kunde göra bukdiametern alltför stor. Dessutom ansågs det önskligt, att schaktet hade en sådan höjd, att man kunde vänta sig bästa möjliga effekt av de upp-stigande gasmassorna i och för malmens förvärmning och delvisa reduktion. Å andra sidan var det att befara, att en alltför hög godspelare skulle orsaka för stort motstånd mot de uppstigande gaserna, varjämte anläggningskost-naden skulle växa betydligt, ju högre pipan byggdes. Hur skulle man då bäst placera dessa 25,55 ma, som man antog, att schaktets verksamma del borde innehålla? Man ville dels ha pipan hög och smal för att få god nytla av gasen och minska risken för upphängningar i rasten. Men man ville samtidigt undvika för hög byggnadskostnad och förekomma, att gaserna hindrades över hövan vid sin uppgång genom schaktet. Resultatet av spe-kulationerna blev den profil, som visas å pl. XCVI. Man resonerade därvid så, att om schaktet skulle visa sig vara för högt, har man alltid utvägen att gå med sänkt godspelare. Pipans totala höjd blev således 12,7 m, räk-nad från smältrummets botten till kransgolvet. Smältrummets botten ligger 1 m över golvet i rädstugan, och höjdskillnaden mellan kransgolvet och rådstugugolvet utgör följaktligen 13,7 tn.
40.