FERROELEKTRISKA OCH NYA DIREKTA METODER
635
spolen, som synes, placerad under ugnsbotten, varigenom den ej ut-sättes för ugnshettan och ej verkar hindrande på chargearbetet och ugnen ändock erhåller minsla möjliga omkrets och således ock minsta möjliga varmeutstrålning. Sifferbevis för tillfredsställande nyttiggörande av elektriska kraften har ännu ej presterats, då detta skrives.
Några andra ändringar äro omnämnda i S. u. E. 1897 sid. 1878 o. f. och samma tidskrift 1911 sid. 405, men inga av dessa hava hit-liils visat sig så användbara som nedannämnda två, Kjellins och Röchling-Rodenhausers, varför endast de senare htir något inera in-gående beskrivas.
Kjellins ugn* Denna kan byggas faststående och biir då vida billigare i uppförande, men har pä senare Lider vanligen byggis sljälp-bar, emedan detta bjuder garanti för att åtminstone intet av stålel från foregående charge behöver stanna kvar och komma i blandning med följande charges gods. Slaggen åter låter sig vid den form av lang smal ränna, som ugnsrummet har, ej genom stjälpning på till-l'redsställande sätt urtappas, vilket gör, att som ovan redan sagts, ugnen ej lämpar sig for fosfor- och svavelraflinationer. Och som den smala rännan bjuder på så i forhållande Lill chargevikten ofant-ligt långa beröringslinjer mellan slagg och ugnsfoder. så skulle, om man försökte färska ned tackjärn eller hårt stål i ugnen, så svar foder-frätning uppsta, att metoden bleve ekonomiskt ruinerande. Man är därför vid användande av denna ugn hänvisad till antingen att blott smälta ned rena, lagom summa kolhalt hållande materialer såsom t. ex. l:ma tackjärn och vallonstångjarnsavhugg i blandning, eller ock an-vända den såsom kvalitéforbattringsapparat för i niartin- eller hesse-merugn färdigbehandlat stål, genom att låta dylikt i Kjellinugnen få så hög hetta. att del avgiver sina i dessa ugnar upptagna gaser, var-jämte man forstås bättre och med mindre förlust kan i Kjellinugnen göra legeringstillsatserna och utföra stålets desoxidering med mangan, alldenstund martin- och bessemerslaggen forstås ej tappas med ned.
Ugnen uttores (se pi. XCVJI1 fig. 1) så, all man mellan en yttre cylindrisk av grov plåt gjord och med vinkeljärn väl stagad plåtkåpa och en inre dylik på en bottenhäll av stål- eller tackjärnsgjute inmurar först en underbotten och en yttermur av surt material. Sedan in-stampas vanligen rännbotten med magnesitmassa och på denna ställes sedan en ringmodell fullkomligt motsvarande den blivande rännan, varpå massainstampningen fortsattes så utanför som innanför denna, till dess man kommit i jämhöjd med rännans overkant. Ovanpå den noga avjämnade ramningsmassan muras så till skydd mol stötar och till stöd für ringvalvet ett eller ett par lager eldfasta sura lege), hophuggna i ringkilsform, så att de komma att orubbligt binda var-andra. Rännvalvet göres alldeles som vid degelstålsugnaina i form
* Noggrannare beskrivningar över denna ugn återfinnas bland annat i S. u. li. 1905 sid. 148, 205. 273 och år 1907 sid. 58, 81.