FEKROELEKTR1SKA OCH NYA DIBEKTA METODER
S
Arbetel i Girodugnen. Kali chargering tiligår så, att forsi upphissas valvelektroderna, därefter inskyfflas på botten ett lager fint skro, helst fil- eller kort svarvspån, ty det är nödvändigt, att hålen över botteneleklroderna bliva pålitligl fyllda med järn ända ned till de kvarsittande järnstumparna, om strömkontakt skall ernås. På della lager finskro kan sedan grövre skro inkastas och även tackjärns-tackor, men tager man med mycket grovt skro, så bliva även vid denna ugn strömstötarna vid pådraget svåra och obehagliga. Har man åter endast småskro, så går strömmen redan i början ganska jåmnl, ty den fördelar sig då igenom hela järnmassan i tusentals små Ijus-bågar, som åstadkomma en så jämn uppglödgning hela massan igenom, att den järant och bra sjunker samman och smalter. Vid Héroults ugn åter, likaväl som vid Elektrometalls svenska stålugn — en ändring av Mathusii ugn — och även i någon mån vid denna sistnämnda, äta sig valvelektroderna bara schakt ned genom skromassan, varefter visserligen beskickningen smalter tämligen lort i hadets miti mellan valvelektroderna, men smaller mycket trögt utanför detta elektriska fält. Strassanos och Rennerfells ugnar smälta rnera jämnt hel yta iippifrån alldeles som martinugnarna.
Sällan insättes hela chargen på en gång, utan vanligen först endast »/4—b/9 ay järnmassan jämte så mycket bränd kalk och rik järnmalm, som behöves all med inkommen sand bilda en kvick ej skärande slagg (t. ex. 40 kg kalk + 100 malm per Ion järninsats). Nar denna forstå insats sjunkit hop tillräckligl, inkastas resten av järnet, även den med sin behöriga mängd kalk och malm. 4*/2 å 5 tirnmar efter l'örsta insättningen är chargen smält och forstå slaggen kvicktluten, så att den kan avtappas och avskummas, varpå andra slaggens bild-ningsämnen inkastas . för defosforering och, om så behöves, sedan efter dennas avskummande en tredje för desulfurering (härom se nedan). Kisel, mangan och uppkolningsämnen tillsättas som vanligt. En charge tager vid stora ugnar 8 timmar, vid små gør den oltasl någol fortåre. Borchers säger, att de sma ugnarna arbeta med växelstiöni av c:a 300 kw och 60 å 65 volt, de stora med resp. 900 å 1000 k\v och 70 ä 75 voll och med en kraftåtgång vid de små av 1000-1200 kwt och vid de stora av 800—900 kwt saml med en eleklrodåtgång av 12 å 15 kg, allt per ton fårdigt stål. Även vid dessa ugnar stryker valvel fort; så säger Borchers, att det ej håller ut mera än 20 å 30 charger,* och att det förstöres fortåre vid de stora an de små ugnarna. Angående anläggningskostnaden anslår B. den vid 2,5 tons ugnarna till 15,000 fr. (elektrodregulatorer, matinstrument och vickningsapparat med motor inräknade) och till 30,000 fr. vid 12*/2 Ions ugnarna. Elek-irodkostnaden skall gå til) 3 å 4 fr. per ton stål.
Enligt Rodenhausers uppgifter drivas dessa ugnar alldeles som Héroults med 25 perioder, och han framhåller i en langre uträkning, * Girod själv sager 40 charger, se S. u. E. 1909 sid. 1242.