672
JÄRNETS METALLURGI
ej användas annal än strax före innan tackjärnet börjar nedrinna och sen igensättas med lerpluggar. Dessa formor äro biolt till för framhärdens förvärmning, som sker genom förbrännande av en mindre portion koks. Ugnsschaktel är av plat (6,5 mm) och tegelinfodrat. dubbel-murat lör att man skal] slippa att vid reparation ombyta niera än inre fordret, och är försett med bottenlucka, som fast med sprint och gängjärn nedfälles, när ugnen eiter blåsningens slut skall rensas från aska, koksrester och slaggrusor. Blästerlädorna tagas av 4,5 mm plåt. Schaktel vilar på 2 pelare och på framhärdens bakvägg. Nyligen är patent taget pä vridbar framhürd,* och då mäste schaktel forstås placeras på 3 eller 4 pelare.
Irelands ugn är en kupolugn utan framhärd (se pl. CI fig. 5). Den-samina har numera, även den, alldeles cylindriskt schakt, vilket också vilar på 3 eller 4 gjutjärnspelare och likaså är försett med enkel eller dubbe! bottenlucka. Som förhärd ej finnes, så måste man här placera formorna högre över bollen, om man vil! i ugnen samla större mängd tackjärn på en gång, men gjuter man bara smågjute, som alltid er-fordrar hett järn, så satter inan dem nära bolten och låter järnet rinna hela tiden ut i under tapprännan hållna gjutskopor. Dock pla-cerar man formorna vid bolten även vid en del gjuterier för grovi gjutgods, men släller då under gjutningen framför ugnen en större med lock försedd skänk, som helst forses med blåsrorslåga och gas-eldning för tackjärnets vaimhållande. En sådan blåsiorslåga borde man ha även i framhärdsvalvet i de Krigarska ugnarna i stallet för ati upphelta dessas förhärd med kokseld, ty då hieve bollen i fram-härden hel och även det första järnet ur den hett, inedan nu olägen-heten med framhärdarna är, att man ur dem alltid får kalit järn att börja med. Irelands ugnar voro förr alltid försedda med två rader formor, en ovre rad runda formor och en undre 4-kantiga. De forrå för att koloxiden, som bildas vid de undre, skulle förhrännas till kol-syra, men nu börjar man mer och mer slopa den ovre formraden, sen man kommit underfund med, att inan ändock kan få fullständig förbränning och detta t. o. m. säkrare än med dubbla formrader.
P. Andersons kupolugn, först uppförd och prövad vid konstruktørens verk i Arvika,** skiljer sig högst väsentligt från andra hittilis konstruerede kupolugnar, i det densamma en framhärdsugn — (se pl. Cl fig. 6—9) har formorna, skyddade av murutsprång, inskju-tande ganska längt i schaktet, varjämte gaserna strax ovan smältzonen (kolsyrebildningszonen) uttagas i väggkanaler och genom dessa åter få ingå i schaktet över den nivå, under vilken i vanliga kupolugnar kol-syran reduceras till koloxid. Genom att formorna äro på delta salt inskjutna, kan ugnen givas vida större diameter än eljes, och värinen ändock bliva i'ullgod i kärninassan av beskickningen. För all dess-
* Se S. u. E. 1910 sid. 929.
Arvika Verkstäder.