680
JÄRNETS METALLURG!
—
efter förut angiven höjd i eldstaden över rosten. Lägges det återigen horisontellt, så giver man ugnsrummet vanligen längs bort över järn-upplagsplatsen större höjd och t. ex. 0,9 in när man vid eldbryggan har 0,6 in höjd (Portisch 25 tons ugn). Vi kunna säkerligen nöja oss med 0,5 in höjd över eldbryggan vid 10 tons ugnar, samt får man avpassa valvhöjden över järnupplagsplatsen efter storleken på de största skrostycken man vill smälta (t. ex. valsar och dylikt). Insätt-ningsluckan hör vara på gaveln. Tackjärn och skro inläggas näm-ligen vid amerikanska ugnstypen alltid längs bort från eldbryggan och ugnsgaseina utströmma dar genom eit hål i bakväggen lill den vid sidan om ugnen stående skorstenen. Detta länder dock till lågans snedgående i ugnsrummet, så den suges närmare bakväggen, varför jag anser, atl vi hora hava rökfuchsöppningar i våra reverherugnar på ömse sidor om insatsluckan men i väggarna, varefter dessa tva rökkanaler under ugnsbotten böra förena sig i en till skorstenen av gående rökkanal. Skorstenarna byggas i Amerika vanligen c:a 25 in höga (80 å 90 fot) och blott av plåt med tegelinfodring. De tagas vid 15-tons ugnar (enl. Dolnar) 1,2 mi diameter och kan man proportionera dem för andra ugnar härefter och efter resp. brånsleåtgång. Ugnsbotten lägges i allmänhet högt eller 0,9 in (3 fot) över arbets-golvet, emedan man har traverskran för tackjärnets och skrostyckenas inläggning. Ugnen förankras med flänsförsedda tackjärnshällar 36 ä 45 min tjocka, som ofta hopskruvas lill helt pansar och dessutom stagas väl, ungefär som vid martinugnarna, men valvet slås ej emot de murade väggarna, vilka senare måste repareras oftare än det forrå, titan mot vanligen vattenkylda anfang å sidohällarna. Skorstenen hör placeras så pass längt från ugnssidan, alt ugnen överallt är füllt ål-komlig. Väggar och valv muras med bästa chamottetegel, bolten kvartseller sandrammas på tegellager lagt å botlenhållarna.
Ugnens skötsel. Den torkeldas, som andra ugnar försiktigt. 1 Amerika söker man sedan bringa upp fyren inöjligasl lort sä alt ugnen raskt kommer upp i hetshetta. Tackjärnet, som helsl bör vara gjulel i stångform, upplägges i jämn hög korsvis och innerst å tack-järnsplanet, skroet närmast luckan samt mindre skro tippe å tack-järnshögen. .Ju längre tid del drager, innan järnet kommer i smält-n>n& ju mera glodspån bildas å dess yta och ju inera kisel och mangan förloras då ur järnet. I Siegen, dar man är hesvärad av för stora halter i tackjärnet av dessa ämnen, tager inan därför blott långsamt upp hettan. Vi ha nog bäst av alt följa anierikanarnas exempel. Man måste använda rökig låga tilis järnet börjar smälta, ty eljes kan del torrfärska på ytan, då till och med »kariiusbildning kan uppstå. När allt järnet smält och slagg täcker dess yta skoles ugnen »titan rök». Stenkolsåtgången växlar vanligen inellan 20—35 & av jarnvikten, men vid små ugnar på 5 tons har man i Tyskland en åtgång av ända till 70^. Avbränningen ft- 8 %, träffar starkast man-