GJUTERISKÖTSELN
♦581
ganen, varav 2—4 tiondelar oxideras, så kiseln med 1.5—3,5 tiondelar, och kolet med Via till Vs av de ursprungliga mängderna. Svavelhalten höjes alil efter stenkolens halt därav, ibland ända till dubbelt. Hos oss i Sverige hava dessa ugnar använts förr så gott som utesiutande tör lillverkning av kanoner och projektiler av svenskt kanontackjärn, numera göra de tjänst för lillverkning av valsar mm förstklassigt gjutgods av denna sorts tackjärn, som torde giva del starkaste tack-järnsgjutgods som kan åstadkommas. Om lackjårnets sammansätt-ning se under Masugnsskötseln.
Degelugnar användas ylterst sällan tör tackjärnsgjutning och endast då det är fråga om konstgjutning eller dar man vill hava gjutgodset av samma kemiska sammansättning som råjarnet. Mest användas de för brons’, mässings, koppars och nickels samt aluminiums smaltande i gjuterierna och tillhör deras beskrivande således ämnet Me-tallhyttkonst, varför här torde vara nog att nämna, atl de numera använda ugnarna av detta slag eldas vare sig ined olja, gas eller koks, dock mest det senare, samt att de, dår det år fraga om blott mindre gjutningar, levereras »stationära» för 5, 10, 15, 20, 30, 40 och 50 kg:s deglar, men vickbara för deglar om 60, 100, 150, 200, 300 och 500 kg:s innehåll alla med blästertillföring. Sådana moderna och bränsle-hesparande ugnar användas alldeles för litet i våra bruksgjuterier, där man vanligen än i dag har i bruk gamla dragugnar från början av 1800-talet! Här i landet där koksen är dyrare än annorstädes, har man råd all slösa med den!
b. Gjutjärnet och gjutchargens tillblandande. Alla bättre utlånd-ska gjuterier hava eller anlägga laboratorier for råmaterialens och produkternas säväl kemiska som mekaniska undersökande och har man till stor del detta all lacka gjuterihanteringens snabba fram-åtskridande på senare är i allt högie gjutgodskvalité. De aldre gjut-mästarnas fronima barnatro på ofelbara blandningar grundade pa gjut-järnssorternas hyttemärken och sältningsnummer lever knappasl kvar annat än i Sverige och England, och väl vore, om den snarast möjligt försvunne för alltid även hos oss.
De utmärkta utredningar, som gjorts av sådana framslående gjuleri-män, som Moldenke, Wüst, Leber, Reusch, Jüngst, Henning, Porter, Cook och Hailstone ni. fl. och vid vilka amerikanska och lyska gjuterimän öppel och broderligt arbelal samman till sin industris väl, hava klarlagt mycket föiul dunkelt, isynnerhet då det galler olika gjutjärnssorters kvalilé och framställt gjutgods varierende egenskaper, och vill jag här framhålla en del av deras synpunkter och resultat angående gjutjärnet samt påpeka några slutsatser, man från svensk ståndpunkt kan draga av desamma.
Alla äro ense om all träkolshyttor giva etl starkare gjuljärn än kokshyttor och även om kemiska sammansättningen på ett koksjärn •ir alldeles lika med den å ett träkolsjärn, så ligger i kvalité det forrå