'M X
J Ä H N ETS M ETA L LU KG I
tinder del senare, oftast i högsl betydande grad. Men även tvenne lika sammansatta träkolsjärnsorter kunna sinsemellan eller tvenne
koksjärnssorter kunna sinsemellan giva högst olika gods, smälta på samma såli i samma ugn med samma kokssort och vid samma varme.
Så t. ex. har Porter anfört exempel på två olika tackjärnssorter, varav «let enas allra bästa provstänger ständigl visade sig sämre än de såmsta stängerna av del andra, trots de voro så lika sammansatta
som synes:
(’ Grafit S:a C
Det sämre i %: 0,8 5 2,4 0 3,2 5
biittre»»: 0,9 0 2,1 9 3,0 9
Si S
1,3 3 0,0 9
1,31 0,1 0
P Mil
0,9 2 0,2 9
0,9 1 0,?, 3
Stiiickhållf. kg pr min2
14,3 3 28,8 2
Nå, sådana foreteelser föranleda naturligtvis lili funderingar och mideisökningar över huru delta kan komma sig, och lilet varstädes kom man så liil den övertygelsen all gjutjärn blåst med kallare Master gav med samma samman saltning starkare gods, än det med varm blåsler blåsla. Men man har ock funnit, atl med långsam drivning åsladkommet tackjärn är av biittre kvalité och likaså all låga hyttor giva starkare gjutjärn än höga. De två senare omständigheterna giva >u vid samma kiselhalt kolfattigare järn och kolfatligare järn ger vid samma grafitprocent starkare gjutgods, men forklaringen duger ej då kemiska samniansåttningen iir alldeles densamma. Man sökte en tid iaga sin tillflykt till atl skylla på högre kvävehall hos det varinblåsla järnet, men så faun man, atl av två lika sammansatta järnsorter, varav etl var blåsi med triikol, ett annal med koks, kunde träkols-järnet halla vida inera kväve än koksjärnet och var dock starkare. Man gissade då på svavlel, som oftast är lägre i träkols- än koksjärnet, men så jämförde man koksjärn med mindre än (),oio% S och träkolsjärn med 0,io% S (svenskt kanontackjärn) och träkolsjärnel var dock givet överlägset. Moldenke och Hera uttalade då den för-inodan, atl olikheten skulle bero på ofullstiindigare reduktion och stöi re syrehalt vid del svagare järnet, inen häretnol strider erfaren-helen, all högre hyttor ge sämre järn. Därför kom Porter med en ny teori, all syret i gjuttackjärn ej forekommer som järnoxidul utan som en svavel-syre-järnförbindning, vilken Campbell och Le Chalelier visal kan uppkomma i höga temperaturer. Detta kan ju slämma med for hastig drivning och hel gång, men då borde höga hyttor <irivna med långsam drivning giva bättre gjutjärn än små med samma drivning! Som man utomlands funnit, atl lättreducerade inalmer giva starkare gjutjärn än svårreducerade, och alt en lättreducerad brun hematit, som — blåst enbarl , ger utmärkt järn, genast ger sämre, om man uppsätler den i blandning nied valssinner FesO4, sä ansågs detta som bevis för svavel-syre-teoriens riktighet, inen vi hava i Sverige svårt förlika delta med all vårt starkaste gjutjärn kanonjärnet — är blåst med mycket svavelhaltig beskickning av uteslutande magnetiter.