DET SMIDBARA JÄRNETS VÄLLNING 695
Lika niycket, som ugnsrummets höjd varierar, växlar ock dess längd. Så visar av de i gång varande ugnarna en måttet 1,5o m och en 12,2 0 m medan medelmåttet är 5,8 4 m, varvid dock bör an-märkas, att måttuppgifter saknas för 4 regenerativa vällugnars för-värmningsugnar, vilka uppgifter, om de angivits, skulle höjt medel-siffran något. Såsom något av de lämnade svaren alldeles otvetydigt framgående kan ock nämnas, att de nyare vällugnarna gjorts med varje år allt längre för samma ämnesdimensioner, varigenom naturligtvis vunnits i brånsleåtgång och vållningsformåga, om ock ej någon av-sevärd besparing i avbränna därigenom uppstått, sedan ugnsrummens längd passerat etl visst målt, olika för olika ämnesgrovlekar. Vid en del verk, dar man för kraftalstring behöver ånga, och dar man sedan gammalt vant sig vid alt hämta värmen därtill från de från diverse ugnar borlgående, ej tillräckligt nytliggjorda förbränningsgasernas värme, hyser man kanske än den åsikten, all en vällugn bör i sitt förbränningsrum alstra mera värme, än som behøves för dess eget uppvärmande och lagom skorstensdrags underhållande. Men »frågan har flera sidor» och förtjänar att tagas under allvarligt behandlande, så att alla skäl för och emot kunna skårskådas. Bör vällugnen endast avse ämnesuppvärmning eller tjänstgöra även såsom kraftkälla? I förra fallet skal! den naturligtvis så konstrueras, att den under fullständig gasförbränning avlämnar förbränningsgaserna till skorstenen med så nära blott 150° temperatur som möjligt. Vid vällning av stora järnmängder måste vällugnens längd då bli betydlig,* men samtidigt växer** på ett betänkligt sätt de värmeutsträlande ytornas storlek, och kanske innan man kommit ned till 150° gastemperatur, mera värme utstrålar, än som försvarar, att ångpannan eldas med sårskilt bränsle. Å andra sidan är det ju sedan c:a 20 år tillbaka en erkänd sak, att götmetallen skadas av för plötslig uppvärmning och biir bäst — isynnerhet om den utgöres av högre kolhalter — om styckena in-läggas i så att säga mörk värme, d. v. s. föga över 150°, och dårifrån frammakas ej alltför hastigt i röd- och gulvärme och ej för länge hållas inne i det högst upphettade vällrummet, men ej heller dårifrån uttagas, förr än de äro füllt genomvarma. En lång frammaknings-ugn med ej för längt vällrum fyller, som bekant, dess fordringar, vilka våra yngre vällugnskonstruktörer tydligen haft sitt ögonmärke skarpt riktat på. Våra gamla regenerativa vällugnar hava ock så att säga stupat på, att de ej kunna fylla dessa betingelser, ty fastän de varil försedda med förvärmningsugnar, så har mycket stål förstörts i dem, först genom att kanske liolal grader kallt kastas in i forvarm nings-ugnens 900° temperatur och så från denna lika tvärt in i vällugnens 1300°. Mången stålkarl har med bekymmer lyssnat till, hur det klingat och knäppt i ämnen och göt av vårt finaste verktygsstål, när
* Eller ock byggas en rekuperativ ugn.
*• I förra fallet.