694
JÄRNETS METALLURGI
de förra ugnarna märka vi de Wenström-Jacobssonska med sidoformor och de Lagergrenska med stor ryggforma som dock numera riktas ej lodrätt utan snett nedät, ävensom olika kombinationer av rygg- och sidoformor. Vid blästerinledning genom gluggar åter äro dessa till ett antal av från 1—4 placerade i koltornets rygg, i de fiesta fallen alldeles nere vid hotten, varifrån dock en del av de Uhrska ugnarna göra avvikelse. Vid sagda ugnar, t. ex. den s. k. dubbla valsverks-ugnen, har nämligen Uhr under gluggraden ett asksamlingsrum, medan han i densamma också har, något ovanför gluggraden, en rad form-öppningar.
Antändningsblästern inkommer, såsom redan nämnts, vid de Witten-strömska ugnarna på samma sätt, som Gustaf Ekman anordnade det på 1840-talet eller såsom spärrbläster i inmatningstratten, men vid de övriga numera använda ugnarna vanligast genom en springa i valvet. Springan, som antingen är hel eller avdelad, placeras så gott som i regel på det Wenströmska sättet, d. v. s. så, att de i koltornet alstrade gaserna träffas av antändningsblästern, något innan de nå fram till eldbryggan.
Vad vällrummets höjd vidkommer, så hade alla gamla ugnar mycket lågt och rakt valv. Först sedan Friedrich Siemens börjat skriva sina uppseendeväckande avhandlingar om betydelsen av till-räckligt stort och fritt rum för lågan att förbrinna uli, började väll-ugnsmännen filt något öka på höjden i vällrummet, dock långi senare än martinkarlarna efter österrikiskt exempel utdömt de låga valven.
Såsom av tabeil LXXXIV framgår, varierar valvhöjden i vällrummet mellan 0,18 och 1,05 m, båda dessa ytterligheter lika säll-synta. Det förra måttet forekommer i en gammal regenerativ vällugn för ämnen av martin, och det senare i en götvällugn. Troligt är väl dock, att medan det förstnämnda hör till de försvinnande måtten, det senare får råknas till de kommande, alldenstund götdimensionerna tendera till att ökas. Medelmåttet för vällrummets höjd är 0,4 0 m.
Vad, som är lämpligaste måttet för höjden i en viss ugn, beror naturligtvis i forstå hånd av storleken å de ämnen, som i ugnen skola vällas, och i andra av den gasmängd, 'som ugnen för dessa ämnens snabba vällning behöver förbränna. I varje enskilt fall kunde svaret givas, blott om man hade tillräckligt många gjorda försök att grunda detsamma på, ty teoretiska spekulationer hjälpa i ett fall sådant som delta föga, vilket bast torde franigå av, huru teorierna om lämpligaste eldrumsvolymen fått under tidernas lopp ändras, när djärva praktiska försök visat deras oriktighet. Men lika klart, som det är, att olika grova ämnen fordra olika vällrumshöjd för minsta bränsle-åtgång, lika klart är ock, att man av en ugn, lämpligt konstruerad for en viss sorts ämnen, ej får begära, att den skall ge basta resultat även för avsevärt grövre eller synnerligen smalare sådana, eller vid vällning samtidigt av mycket varierande ämnesdimensioner.