704
JÄRNETS METALLURGI
fall bättre, ju högre temperatur — under bränningsgränsen — stycket meddelats. Och som bränningsgränsen ligger vid lägre temperatur, ju rikare på kol och isynnerhet. på wolfram, fosfor och krom stålet är, ju lägre värmegrad får man därför i vällugnen hava, ju mera sådana legeringsämnen den stålsort håller, som man för tillfället upp-hettar.
Det smidbara järnet och slålet visar sig emellertid kunna Låla vid något högre temperatur, utan att bränning intrader, om upphett-ningen sker i ett slaggbad, än om den sker å »torr» ugnsbotten, där stålet och järnet ligga alldeles oskyddade utsatta för de oxiderande gasernas och ugnslågans inverkan, och därför valler man i regel allt stål i ett grunt bad av kvick slagg, vari ämnena av vällaren vändas, eller ock överströs de, dar de ligga, med s. k. vällslaggämnen eller vällpulver bestående vid mjukare järnsorter av vanlig fältspatrik sand; pulver av lättsmält sandsten av samma sort som i vällugnens botten-foder eller av koksalt och sand, medan man för de hårdare stål-sorterna begagnar pulver av baryt och sand; borax och sand; enbart borax; flusspat och sand; flusspat, sand och hainmarslagg; enbart flusspat samt slutligen för hårdaste stål: gult blodlutsalt; sex vikts-delar borax väl blandat med 7 viktsdelar jarnfilspån; 8 delar borax + 1 del gult blodlutsalt-|-1 del salmiak; 41,5 delar borsyra + 35 detør koksalt+ 15,5 delar blodlutsall 4~ 8,5 delar bränd soda o. s. v.
Ar lågan i en vällugn för mycket oxiderande, intrader bränning lättare, men även tiden spelar därvid en viktig roli, och har ett stål-stycke alltför länge varit utsatt för en mindre hög temperatur men genom den långvariga upphettningen i oxiderande gaser blivit bränt och grovkristalliniskt, är det biist att kasta detsamma på skrohögen för omsmältning, ty till golt stål kan det ej på annal sått då omvandlas.
Har åter ell stålstycke genom för hög upphettning blivit hastigt bränt, så kan det, såsom J. A. Brinell visat, återgivas sina goda egenskaper, blott det ultages ur vällugnen, får utanför densamma avsvalna ned till inörk brunvärme och så åter inlägges och upphettas till lagom temperatur samt under uträckningen sedan väl genomarbetas.
Vällarens förnämsta åligganden äro således, dels att tilise, alt varje ämne under lagom upphettningstid får lämpligaste uträcknings-värme, men ock att kolåtgång och avbränna bliva de minsta möjliga, samt att vällugnen lämnar största möjliga kvantitet lagom värmda ämnen på viss tid.