DET SMIDBARA JÄRNETS VÄLLNING
703
EU har emellertid bruket av vällgropar vid en del verk befunnits ha emot sig och det är, att om götena från dem utvalsas direkt till färdig vara, såsom till grov plåt, balkar, vinkeljärn o. d., så erhålla dessa produkter ej samma fina gry i sitt brott och ej heller füllt samma seghet i kalinat tillstånd, som om samma göten först fått avsvalna (åtminstone ned till närmare 500°), och diirpå återupphettats till lagom uträckningstemperatur, men vid ett par verk, där groparna användas i regel blott för mjuk martin och d:o bessemer, säger man att stålet från groparna biir füllt så gott som det från vällugnarna.
ß- Vällningens ändamal och rätta utförande. Såsom redan in-ledningsvis framhållits, foretages vid välljärnet återupphettningen av smältstyckena eller lupperna, dels på det att under upphettningen och vid den följande bearbetningen så mycket slagg som möjligt må bliva utsmält och utpressad ur ämnena, dels också för att styckenas olika delar må få ett bättre och intimare sammanhang, d. v. s., att varje järnkorn må välla tillsammans med de omkringliggande i styckets inre såvål som i dess yta, och som vår lancashiremetall tål vid en kortare upphettning till »gnistrande vitvärme» utan att förbrännas, lyckas också genom vällandet detta så väl, att det erhållna lanca-shirestångjårnet över hela världen är kant såsom det renaste smides-järn, som finnes.
Men aUt smidbart järn och stål kan brännas, d. v. s. dels vid upphettningen upptaga syre, dels antaga en grovkristallinisk struktur, och så år ock forhållandet med lancashirejärnet, om upphettningen vid lull vällvärme biir för långvarig, och därför är regeln vid dess lika väl som vid allt annat smidesjärns och ståls vällande eller upphet-tande, att styckena ej skola hållas längre i den lämpliga högsta hettan, än som erfordras för att de må bliva füllt jämnt genomvarma. Detta kunna de dock naturligtvis ej bliva i andra vällrum än sådana, i vilka det råder föga högre hetta än den avsedda »vällvärmen», ty är ugnsrummet mycket överhett, går visserligen styckenas tilh årmning snabbt, men låter man dem då ligga så länge inne i hettan, tilis deras kärngods kommit upp uti den lämpliga uträckningstemperaturen, så har deras yta för hög sådan, och antingen braknar den senare vid bearbetningen alldeles sönder, eller ock strackes vid densamma ytan mycket mera än kärngodset, och i båda fallen erhålles en antingen alldeles oduglig eller ock mindre god produkt.
Vid götjärn och götstäl råda delvis andra forhållanden. De äro vida lättbrändare än välljärnet, men detta motväges av deras frihet från slagg, som gör, att de ej behöva upphettas starkare, än att de kunna med den erhållna varmen uträckas till lämpliga verkjärns-dimensioner eller till färdig vara.
Härvid är dock att märka, att bättre produkt får man, ju mera genomarbetat materialet är, och som detta är lättare att genomarbela, ju varmare del vid bearbetningens företagande är, är det i de fiesta