Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR
Forfatter: G. R. DAHLANDER
År: 1901
Forlag: Albert Bonniers förlag
Sted: STOCKHOLM
Sider: 296
UDK: 5378
Emne: svensk
FRAMSTÄLDA
AF
G. R. DAHLANDER,
Professor vid Tekniska Högskolan.
ETT SUPPLEMENT TILL FÖRFI:S FÖRUT (ÅR 1893) UTGIFNA BOK
i samma Ämne:
ELEKTRICITETEN OCH DESS FÖRNÄMSTA TEKNISKA TILLÄMPNINGAR o. s. v.
MED 194 FIGURER I TEXTEN.
Søgning i bogen
Den bedste måde at søge i bogen er ved at downloade PDF'en og søge i den.
Derved får du fremhævet ordene visuelt direkte på billedet af siden.
Digitaliseret bog
Bogens tekst er maskinlæst, så der kan være en del fejl og mangler.
FÖRHÅLLANDET MELLAN DE ELEKTRISKA ENHETERNA.
7
•därmed det hypotetiska fluidum, från hvilket icke ens sken-
bart på afstånd verkande krafter utgå, och hvars mängd i ett
rum under alla omständigheter blott kan vara en positiv
storhet.
4. Förhållandet mellan de elektriska enheterna. —
Om Maxwells matematiska teori för magnetismen och elektri-
citeten icke fört till några nya resultat, som af erfarenheten
kunnat bekräftas, skulle den icke ägt större värde än flera
andra teorier, hvilka i samma syfte af olika vetenskaps-
män blifvit framlagda och som snart fallit i glömska. Men
flera af de satser, som Maxwell härledt rörande elektriciteten,
voro nya och af den beskaffenhet, att de kunde direkt eller
indirekt underkastas pröfning. Af särskildt intresse är härvid
det förhållande, som äger rum mellan de elektriska enheterna
efter de olika systemen för elektricitetens mätning. Ett sådant
.är det elektrostatiska systemet, hvars enhet för elektricitets-
mängden är den positiva elektricitetsmängd, hvilken, verkande
pä en lika kvantitet på af ståndet ett, repellerar densamma
med kraftens enhet Efter Maxwells teori skulle denna enhet
variera i omvänd t förhällande till kvadratroten ur elasticiteten
hos det mellanvarande dielektriska ämnet. Men attraktionen
och repulsionen mellan två elektriska laddningar varierar om-
vändt mot specifika iuduktionsförmågan hos detta dielektrikum,
hvaraf skulle följa, att den elektrostatiska enheten för elektri-
citeten varierar proportionelt mot kvadratroten ur den specifika
induktionsförmågan, hvilken således vore omvändt proportionel
mot elasticiteten. Tager man återigen i betraktande t. ex. det
elektrodynamiska måttsystemet, vore enheten för strömstyrkan
den ström, som genomgående en viss tråd attraherar med kraf-
tens enhet en lika ström i en annan tråd, hvarvid strömstyrkan
angifves genom elektricitetsmängden per sekund, genomgången
i trådarnas tvärskärningar. Efter Maxwells hypoteser är ström-
styrkan proportionel mot hastigheten hos de molekylära hvirf-
larna, hvilken hastighet varierar omvändt proportionelt mot
kvadratroten, ur tätheten hos dessa. St.römstyrkan i hvar-
dera af trådarna bör därför variera i omvändt förhållande
mot kvadratroten ur denna täthet. Häraf följer, att den
elektrodynamiska enheten för elektricitetsmängden äfven va-
rierar omvändt mot kvadratroten ur tätheten. Förhållandet
mellan de båda systemens enheter skulle på grund häraf vara
proportionel mot förhållandet mellan kvadratroten ur elasti-
citeten och tätheten. Men man vet af den högre optiken,
att detta förhållande är lika med de transversella vibra-
tionernas fortplantningshastighet. I själfva verket drog Max-
well häraf den slutsats, att ljuset utgöres af transversella