Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

8 ELEKTRICITETEN SÅSOM VÅGRÖRELSE. vibrationer af samma medium, som alstrar de elektriska och magnetiska fenomenen.*) Han försökte äfven själf senare att på experimentel väg genom elektriska undersökningar be- stämma ifrågavarande hastighet. Försöken, ehuru ofullkomliga, visade dock ett resultat, som icke allt för långt aflägsnade sig frän det nu för ljusets hastighet i luften antagna värdet, 300,000 kilometer i sekunden. Såväl genom dessa som genom af andra forskare gjorda försök, ansåg Maxwell bekräftadt, att förhållandet mellan vissa af de elektriska enheterna betecknar en och samma fysiska kvantitet som ljusets hastighet. 5. C. A. Bjerknes hydro-elektriska och hydro-mag- nétiska undersökningar. — Om redan Maxwdls teori och de- däraf dragna resultaten gaf en antydan om att ett nära sam- band förefinnes mellan de elektriska och optiska fenomenen,, blef detta ännu tydligare genom de matematiska och experi- mentella undersökningar, som anställdes af professor C. A. JBjerknes i Kristiania öfver isokrona vibrationer hos närgrän- sande sferiska kroppar i ett osammantryckligt fluidum, och hvarigenom påvisades, att mellan dessa kroppar skenbart attraherande eller repellerande krafter uppstå, jämförliga med dem, som gifva sig tillkänna mellan magneter eller elektriska kroppar. En pulserande sfer, hvilken periodiskt utvidgas och sammandrages, förhåller sig härvid som en magnetpol eller som en elektrisk massa; en oscillerande sfer däremot mot- svarar en magnet. Den pulserande sferen får härvid tänkas såsom en nordpol eller som en positivt elektrisk massa, när hans volym förökas. Polen är koncentrerad vid centrum, elektriciteten utbredd på medelytan. Däremot bör den pul- serande sferen tänkas såsom en sydpol eller en negativt elektrisk massa, när volymen förminskas. Hydro-magneten, som utgöres af den oscillerande sferen, innehåller två mot- satta poler: nordpolen, mot hvilken den oscillerande rörelsen är riktad; sydpolen, från hvilken den utgår. Det gifves dock en bestämd skillnad mellan dessa båda klasser af fenomen. Man måste här antaga, att liknämniga hydro-magnetpoler- attrahera hvarandra, hvaremot de oliknämniga repellera hvar- andra, under det att två verkliga magnetiska nordpoler utöfva repulsion sinsemellan. Dessa resultat härledde Bjerknes åren 1868—1875 vid lösningen af ett hydrodynamiskt problem angående flera föränderliga sferers rörelse i ett osamman- tryckligt fluidum, ocli han bekräftade dem sedermera på experimentel väg. Vid elektricitetsutställningen i Paris är *) Maxwell framställde denna sals först i Philosophical Magazine, V. XXIII, 1862, p 22.