Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

SYNKRONA. MOTORER FÖR FLERFASSTRÖM. 205 •sluten, utan rörelsen uppstår genom det roterande fältets verkan på de foucaultska strömmar, som alstras i polstyckena, hvilka därför icke böra vara delade utan solida. Först sedan synkronism erhållits slutes magnetiseringsströmmen, hvarvid flerfasströmmens styrka plötsligt förminskas till följd af fas- förskjutningen. Motorn kan då belastas. Slötes däremot magnetiseringsströmmen, innan synkronismen blifvit uppnådd, skulle motorn stanna, emedan det af elektromagneterna fram- bragta kraftparet ömsevis skulle verka i den ena och andra riktningen. En annan egenskap hos synkrona flerfasmotorer bör fram- hållas. Antag, att synkronismen erhållits och att spänningen hos flerfasströmmen blifvit konstant samt att magnetiserings- strömmen småningom förökas. Det visar sig då, att den förstnämnda strömmen aftager till dess att den sistnämnda uppnått en viss intensitet. Vid ytterligare förstärkning hos magnetiseringsströmmen ökas flerfasströmmens styrka. Med andra ord, det gifves ett visst värde å magnetiseringsströmmen, vid hvilket den i motorn verkande flerfasströmmen nedgår till ett minimum. Detta äger rum både vid motorns tom- gående och när den är belastad. Orsaken till dessa flerfas- strömmens variationer är att vid svag magnetiseringsströin motorn verkar å hela systemet såsom ett motstånd med själf- induktion, men vid stark magnetiseringsström såsom en kon- densator, och dessas verkningar äro motsatta i det att de förskjuta fasen i motsatta riktningar (§ 74). För att beräkna det antal n hvarf i minuten, som en synkron motor beskrifver, antag, att/är frekvensen per sekund. Vore anordningen sådan fig. 143 och. 156 antyda, skulle man erhålla n = 60/....................(31). Om t. ex. f vore 50 blefve n = 3,000, en omloppshastig- het, som i allmänhet är alldeles för stor. För att erhålla ett mindre omloppstal, användes ett större antal spiraler. Vid en tvåfasmotor anbringas å statorringen i stället för fyra 4 k sådana spiraler, hvardera upptagande 1:4 7v af omkretsen, samt dessa förenas så att hvarannan af spolarna d. v. s. 1, 3, 5 . .. äro kopplade i serie och 2, 4, 6 . . . i serie och genomgås af växelströmmarna, så att dessa i de båda serierna skilja sig med en fjärdedels period från hvarandra. Vi förut- sätta att alla spolarna äro upplindade i samma riktning och att i samma serie den enas början är förenad med den andras slut. Dä uppstår i ringen 2 k poler, de närgränsande med motsatt polaritet, hvilka förflytta sig efter ringens omkrets. Rotorn gifves äfven 2 k framskjutande polstycken, hvilka äro