Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

 DE ELEKTRISKA VÅGORNAS REFLEXION. 17 -eller från detta, erhölls i allmänhet olika starka gnistor. På ■0,8 m. af stånd (Z) voro gnistorna starkast, när afbrottet var vändt mot blecket; på 3 m. afstånd (II) var förhållandet motsatt; pa 5,5 m. afstand (III') hade omkastning ånyo ägt rum o. s. v. Någon omkastning försiggick dock icke på större afstånd än 8 m., emedan den direkta verkan utöfvade för stort inflytande. Vid medellägena mellan I och II samt mellan II och III o. s. v., hvilka lägen äro betecknade med F, VI och VII, erhållas ett slags knutpunkter. I B och D, mot- svarande V och VII, aftager gnistans intensitet, när afbrottet Fig. 7. aflägsnas från a, blifver noll vid högsta punkten och växer ånyo till ursprungliga värdet, när afbrottet kommit till fl. Vid C blifver däremot under resonatorns vridning i sitt plan gnistan nära oförändrad. Om nämnda plan inställes i våg- planet, blifva gnistornas styrka noll i högsta och lägsta punk- terna af cirkeln och maximum i horisontalplanet genom me- delpunkten, vid läget B blifver detta maximum störst. A och C äro tydliga knutpunkter, och vid B och B finnas svängningsbukar för de elektriska vågorna. Men Hertz be- traktade de sistnämnda vågorna som knutpunkter för den magnetiska kraften, som är förskjuten i våglängd från den elektriska. De fulldragna och prickade, kurvorna å figuren .angifva dessa båda system af vägor. Vi ha här redogjort för de visserligen tämligen grofva men åskådliga försök, genom hvilka Hertz först tydligt ådaga- lade de elektriska vågornas reflexion mot en vägg, och ett 2, — Dahlander.