Elektriciteten
NYASTE UPPFINNINGAR OCH FORSKNINGAR

FÖRSÖK ÖFVER VÄXELSTRÖMMARS ANVÄNDANDE VID BÅGLAMPOR. 243 beror detta på, att vid en svag ström är det en jämförelsevis stor del af den totala energien, som användes för regleringen. Så t. ex. konsumerades af 75 watt icke mindre än 20 %, men vid 250 watt 8 % samt vid 1,153 watt blott 2 % i shunten. En annan orsak till det nyssnämnda förhållandet är den olika strömtätheten i kolen. Vid en svag ström var denna blott 0,0 6 ampere per kvmm., men vid en stark ström kunde tätheten stiga till 0,12. I det senare fallet upphettas kolen långt mera, hvaraf åter följer större ljusutstrålning och mindre energiförbrukning. Relationen mellan medelljus- styrkan y och strömstyrkan x mellan gränserna 4 och 25 ampere kan sättas y = 43 x — 160. Ljusstyrkan y och antalet 2 watt äro förenade genom ekvationen y = 1,4 z — 102, gällande ända till 700 watt. Wed(ling har äfven på grund af de vid elektricitetsuIn- ställningen. i Frankfurt a. Main är 1891 gjorda försöken an- ställt en jämförelse mellan ljuset från båglampor med konstant ström och med växelström. Det framgår häraf, att båglampan med likriktad ström är betydligt öfverlägsen lampan med växel- ström. Under det att den sistnämnda vid en lägre energi- förbrukning än 200 watt arbetar mycket ogynnsamt, kan lik- strömslampan arbeta ända ned till 60 watt. Växelströms- lampan påkallar ett vida högre värde på energien för samma specifika förbrukning per ljusenhet. Men härvid anmärkes, att det är möjligt att med samma spänning af 110 watt i belysningsnätet ställa tre växelströmsbåglampor efter hvar- andra, hvaremot vid likström endast två lampor kunna an- bringas i följd, och ljusfördelningen blifver härigenom för- delaktigare vid växelströmmens användande. En iakttagelse, som de senare åren blifvit gjord vid ljus- bågar med växelström och mellan metallelektroder, är af särskildt intresse, emedan den praktiskt tillämpats vid åsk- ledare till starkströmsledningar (jämför § 92). Det har nämligen visat sig att fastän en permanent ljusbåge ganska lätt uppstår mellan kolspetsar, så kan en sådan ljusbåge icke bibehålla sig, när metallelektroder i stället begagnas, äfven om frekvensen uppgår till 100 och spänningen är 10 å 12 gånger så stor som vid den likriktade strömmen. Arons fann t. ex., att med en växelström af 360 volts spänning icke någon fortvarande ljusbåge kunde erhållas ens på mikroskopiskt afständ mellan metaller, under det att mellan kolspetsar en ] ?