De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

104 II. SKANSKA KOLBRYTNINGENS HISTORIA. inråttats sjuk- och begrafningskassor, byggts skolor samt under de senare åren eget sjuk- hus, samlingssalar in. in., allt till arbetarnas gagn och trefnad. Sedan 1903 finnes åfven ett badhus, liknande det i Billesholin (se fig. 82, sid. 94), dår fria bad låmnas. Till en början var det, liksoin vid öfriga grufvor, svårt att erhålla arbetare för kolbrytning i större skala, och ett försök att anlita engelska kolhuggare inisslyckades, men så småningom utbildades en stam af inheinska arbetare. Den årliga uppfordringskvantiteten stenkol, redan 1874 mera ån 10,000 ton, tilltog i den mån såker afsåttning kunde därför beredas. Visserligen underlåttades denna betydligt genom den för bolagets fraratida utveckling så viktiga omståndigheten, att Helsingborg—Hessleholms järnväg, ôppnad for trafik 1874, drogs nära förbi Bjufs grufva, Fig. 85. Bjufs grufplats år 1877 med de båda forstå schakten, fabriker, arbetarebostader och — i forgrunden till höger — Ahlegården. Efter gravyr i ett Kropps bolags prospekt förenämnda år. men ett visst misstroende hos allmånheten mot de skånska stenkolens anvåndbarhet ut- gjorde dock jåmte dryga järnvägsfrakter m. m. ånnu ett hinder för deras mera vid- stråckta spridning. Bolagets styrelse, eller råttare dess styrande ledamot grefve Fredrik Strömfelt, bidrog i hög grad till undanrôjande af ett sådant oberåttigadt misstroende genom att utverka, att alla vid 14:e Allmånna svenska landtbruksmötet i Norrköping år 1876 utstållda ångmaskiner (med undantag af en lokomobil, som eldades med torf), till ett antal af 60 stycken, skulle inför prisdomarna afprofvas uteslutande med Bjufs prima stenkol (A 1) ur den öfre flötsen. Dessas godhet erkåndes af samtliga maskinägare och deras ingeniörer, och belåtenheten raed kolen var så stor, att man för samtliga ångmaskiner begagnade sig dåraf så långe något fanns kvar af det uppsånda partiet, fem vagnslaster.