De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

160 III. DE SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH FALTEN. det ringaste; vid försök i smått hafva tunna skärfvor bibehållit åfven sina skarpaste kanter efter fiera dygns liggande i vatten. Upphettad till glödningstemperatur fortfar skiffern att glöda och bränna sig. Den innehåller i allmanhet 20—40 procent kolhaltiga ämnen. Men procenthalten år olika inom de särskilda lagren »kilberg», »mellanberg», »ofre bottenberg» och »nedre bottenberg», och den växlar äfven inom ett och samma lager, såval i vertikal som i horisontell led, enligt hvad en mängd för Höganäsbolagets räkning af A. W. Cronquist utfôrda analy- tiska bestämningar gifva vid hånden (se analystabellerna). Hos ett och samma lager synes ifrågavarande skillnad i kolhalt vid olika schakt kunna uppgå till inera än tio procent, att doma af Cronquists bestämningar, enligt hvilka »mellanberget» i schakten Oscar II och Besväret innehåller respektive 50 och 55 procent samt »ofre bottenberget» i sist- nämnda schakt och i Ruuth respektive 50 och 67 procent kolhaltiga ämnen, således en halt jämförlig med eller t. o. in. öfverstigande den hos kol N:o 3. (Till jämförelse må meddelas, att alunskiffern vid Nygårdsbrotten i Hunneberg i Västergötland, hvilken dår tjänstgör såsom brännmaterial för bränning af kalk, innehåller endast 21 procent flyktiga och brännbara beståndsdelar.) Bränd skiffer åger en ganska hog grad af eldhärdighet och har på grund däraf fått anvåndning vid tillverkning af kloakror, i blandning med lera. Härigenom kan ett tillgodogörande af de väldiga forråd af skiffer åga rum, som finnas samlade i stora varp- högar vid i synnerhet de aldre schakten, i hvilka kolbrytningen utförts enligt den gamla brytningsmetoden, hvarvid en betydlig del af skiffern måste uppfordras till dagen. For att åstadkomma skifferns bränning anlägges en »fyr» inne vid foten af en sådan skiffer- hög, hvarigenom dennes innehåll bringas i glödgning så att den af sig siälf småningom genombrännes. I följd af skifferns ofvan antydda förbrukning inom lervaruindustrien be- hôfva numera dylika högar icke för någon längre tid upplåggas vid schakten. — Den brända skifferns färg är Ijusgul och svagt rodbrun, och ofta befinnes de ursprungliga skifferstyckenas form bibehållen efter bränningen. Eldfast lera. Den närmast under själfva kolflötsen befintliga eldfasta leran, botten- leran, hvilken i samband med kolbrytningen upphugges till c:a V2 meters djup, är så- som förut nämnts af mörk fårg, gråsvart till nåstan svart. Den förklyftar sig i oregel- bundet mångkantiga stycken, hvilkas ojåmna, knôliga brottytor ofta förete glatta flammor och fläckar, liksom om de skulle varit utsatta för glidning. Leran repas lått med nageln och visar därvid môrkgrâtt till svartbrunt, glänsande streck. Då leran brytes är den tämligen fast, men vid liggande på varpen i fria luften vittrar den och faller småningom sönder till mindre smulor. Med vatten blöter den upp sig och bildar en mjuk, plastisk massa. Nedre delen af den eldfasta bottenleran år mycket kolrik och liknar delvis kol- haltig skiffer. Den innehåller i allmånhet 12—20 procent kolhaltiga och brännbara äm- nen,1 hvilken halt är tillräcklig för lerans själfbränning. Bränningen tillgår på det sått att man tånder eld på lerhögen (varpet), som sedan fortfar att brinna tilis innehållet dåri blifvit helt och hållet genombråndt. Vid schaktet Ruuth (1844—1878) bråndes den dår 1 Kemiskt bundet vatten ar i summan inräknadt.