De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

HÖGANÄS: ELDFAST LERA. 161 uppfordrade eldfasta leran i särskilda af tegel uppmurade, ôppna ugnar, som fylldes med lera, sedan kol för antändning och första nppglödgning inlagts vid bottnen. Som bekant har den eldfasta leran vid Höganäs en stor praktisk användning, och den begagnas därvid såval i rått tillstånd som bränd. Hårfor samt lervaruindustrien vid Höganäs begagnade leror lämnas meddelanden vid redogörelse för fabriksverksamheten och under rubriken geolo- giska förhällanden. Hvad själfva eldfastheten beträffar har denna visat sig icke vara fullkomligt lika hos bottenleran från olika schakt, ett fôrhâllande hvarom man vid Höganäs redan tidigt hade känne- dom genom därstädes år 1844 af ingeniören N. D. Peters anställ- för äfven andra inom Fig. 104. Lerbränningsugn. da jämförande bränningsförsök. Någon gång har i eldfast lera träffats svafvelkis dels såsom anflog, dels såsom små knölar och konkretioner samt såsom därtill omvandlade växtrötter. Vikten af en hektoliter eldfast lera år i medeltal ungefår 120 kg. I fråga om lerans kemiska sammansättning och beskaffenhet m. m. hänvisas till afdelningen »Analyser och profningar». Brytningsmetoder, orternas form m. m. Grufkartan, tafl. 4 i atlasen, gifver en föreställning om de två olika brytningssätt, som vid Höganäs begagnats. Från grufdriftens början år 1797 intill slutet af 1850-talet anvandes det i England förr brukliga »working by post and stall», ortbrytning med ôppna rum och pelarbrytning. Från schakt- och fältorterna uppdrefvos vinkelrätt mot dessa i flotsens stigriktning omkring 2 m. breda parallella orter, »smalorter» på 20 25 m. afstånd från hvarandra, hvarvid utom stenkolen äfven allt »berg»1 uppfordrades. Emellan dessa parallella smalorter framdrefvos i strykningsriktningen omkring 5 meter breda tvärorter, »bredorter», i hvilka igensättning med »berg» utfördes vid ena sidan. Sedan de nämnda tvärorterna eller tillredningsorterna fullbordats, utbrötos de mellanlig- gande, omkring 5 m. breda och 20—25 m. långa kolpelarna, hvarvid början gjordes längst bort från schaktet med fortskridande efter band fram mot detta. Allt berg kvarlämnades därvid i grufvan, hvarjämte merendels vissa delar af kolpelarna fingo kvarstå orörda. Se fig. 105. Det ansågs att med detta brytningssätt ungefär 7/s af kolflötsen kunde till- godogôras. Emellertid hade den ifrågavarande brytningsmetoden flera olägenheter; så t. ex. kunde endast dålig arbetseffekt åstadkommas i de smala arbetsrummen, transportförhällan- dena voro svåra och vagunderhållet i grufvan dyrbart, men den största olägenheten var kanske den, att en myckenhet »berg» måste vid ortdrifningen uppfordras samt att de smala kolpelarna i följd af de ofvanliggande berglagrens tryck pressade så hårdt på den under- liggande eldfasta leran, att denna i ortsulorna svällde upp, stundom till den grad, som genom fig. 106 och 107 åskådliggores. — Hade schaktområdet jämforelsevis stor utsträck- ning och pelarna närmast schaktet således fingo förblifva länge obrutna, befunnos kolen 1 Den med kolen växellagrande svarta, kolhaltiga skiffern. 21—112670. S. G. O. Ser. Ca, N:o 6.