De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

166 III. DE SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH FALTEN. medelst dynamit. De göras vanligen något mera lin 1 meter breda och 172 à 2 meter höga. Allt lössprängdt »berg» (sandsten, lera m. m.) måste undanskaffas och uppfordras, såvida icke någon del däraf tillfälligtvis kan anvåndas till fyllning i möjligen närbelägna arbetsrum. Allt efter de genomsprängda bergarternas större eller mindre fasthet få våggar och tak stå helt och hållet blottade, utan stöd, eller förses de med bockförbyggnad af timmer. Se tig. 112 och 113 å sid. 171. Kostnaden för stenorter af ofvan angifna storlek har uppgifvits vara omkring 40 kronor per meter (år 1871). — Flera stenorter hafva en ganska betydlig langd; de båda, som sammanbinda schakten Ruuths och Sjö- cronas brytningsområden, ilro resp. 110 och 225 m. långa, stenorten genom de fyra för- kastningarna sydost om schaktet Oscar II har en langd af 160 meter, den som sträcker sig mellan schakten Gamla Ryd och Oscar II milter 600 och den som NNO om schaktet Alströmer drifvits norr ut till luftschaktet nåra 300 meter i längd. Sistnåmnda stenort, i hvilken lindragning för koltransporten var anordnad, utfördes troligen med större såvål hôjd som bredd an vanligt. Transporten eller utfrakten af kol och lera från arbetsrummen fram till schakt- bottnen sker numera i vagnar, som rymma 3,3 hektoliter (— 2 tunnor). De hafva dimen- sionerna 56X59X116 cm. invåndigt och våga tomma 225 kilogram. På mindre stråckor upp till 300 à 400 meter, verkställes vagnarnas transporterande för hand af större pojkar, s. k. dragare, men på långre afstand användas hästar eller mekaniska linbanor, hvilka sist- närnnda numera nästan helt och hållet utträngt hästarna. Ännu 1911 tjänstgjorde dock 8 hästar inom Oscar II:s brytningsområde. Vagnarna löpa på rälvägar med 60 centi- meters spårvidd. På några stållen inom grufvan, dår flötsens lutning ilr jämförelsevis stor, hafva s. k. bromsbanor blifvit anlagda, å hvilka de lastade vagnarna kunna i följd af tyngdkraften bromsas fram till schaktbottnen. En sådan bromsbana ar år 1881 inrättad i den 360 meter långa, raka hufvudort (delningsort), som från schaktet Alströmer framgår till östra gränsen för det utbrutna området (se tafl. 4 i atlasen) och har en lutning mot schaktet af 1 på 12, hvilket llr ovanligt litet för en bromsbana. Vid banans ofre ånd- punkt inforas 6 lastade kolvagnar på en s. k. ställvagn, hvilken därefter genom sin egen och belastningens tyngd rullar ned utför den sluttande banan och samtidigt uppdrager en liknande ställvagn med 6 tomma kolvagnar från banans nedre linda. De båda ståll- vagnarna löpa på järnräler och stå i samband med hvarandra medelst jårntrådslina, som vid bromsvägens ofre ånda loper på två horisontella spilnnskifvor och långs banan upp- bäres af gjutjårnsrullar vid hvar sjatte meter. Endast tre råler liro utlagda, men midt emellan åndpunkterna, dår det tomma och det lastade vagnsåttet mötas, llr anordnad en 30 meter lång våxel. Mindre bromsbanor finnas norr vid schaktet Besvåret samt SSO om schaktet Ruuth vid gränsen mot Sjöcronas brytningsområde. Transporten i dagen. Efter att i schaktens hissar hafva uppfordrats till dagen omhåndertagas vagnarna på schaktlafven af »gamsare», d. v. s. arbetare, som skjuta dem på med spår forsedda broar, allt efter deras innehåll (olika sorter kol samt lera), till de respektive kolhögarna och varpen eller till sårskilda lastningsplatser, dår kolen stjålpas