De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

HÖGANÄS: FABRIKSVERKSAMHETEN. 181 tillsättes med stenkolstjära, hvarefter inassan medelst en hydraulisk munstyekspress pressas till långa stänger, vanligen af cirkular eller rektangulär genomskärning, i dimensioner max. 700 mm. diam. och 2,500 mm. längd. Dessa stänger brännas, inpackade i kolpulver eller sand, i kapslar af eldfast gods i ringugn. Tiden för insättning till uttagning är c:a 3 veckor. Produktionen utgjorde första året 119 ton, andra året 350, tredje 190 och 640 ton år 1910. Värdet af de sistnämnda år forsålda kolelektroderna utgjorde, enligt från Höga- näs erhållen uppgift, det höga beloppet af 152,366 kronor. Framställning af järnsvamp. Upprepade gånger har inom intresserade kretsar framhållits fördelen af och förhoppningen om att de skånska stenkolen skulle kunna komma till anvåndning inom den svenska järnhandteringen. Men hvarje forslag härom strandade på kolens höga askhalt, som omOjliggjorde deras användande i masugn, hvilket var den enda framställningsmetod for metalliskt järn, som förefanns och kunde komma i fråga. För de skånska stenkolsverken själfva har det länge varit ett Onskemål att finna någon industri, som kunde konsumera dessa verks askrikare och således mindrevärdiga kolsorter, N:o 2 och N:o 3, af hvilka i synnerhet den senare är svårsåld. Visserligen förbrukar den vid flera verk högt uppdrifna lervaruindustrien betydliga kvantiteter af dylika kol, men icke tillfyllest, och man har icke ansett någon större utvidgning af densamma inom den närmaste tiden vara tillrådlig. När därför år 1906 Dr. Gustaf Gröndal framlade ett forslag att medelst generator- gas, framställd af skånska stenkol, reducera järnmalmsbriketter med hög järnhalt till metalliskt järn i form af s. k. järnsvamp, så börjades försök med denna metod vid Höga- näs år 1907. Därvid ådagalades emellertid snart nog, att for processen erfordrades en gas med så låg kolsyrehalt och så hög koloxidhalt, att den icke kunde ekonomiskt fram- ställas af de skånska kolens svagare kolsorter. På grund häraf och med ledning af under försöken vunnen erfarenhet utarbetades af Öfveringeniör Emil Sieurin, Höganäs, en ny metod, enligt hvilken malmen reduceras utan att komma i omedelbar beröring med generatorgasen, som blott får tjäna till uppvärmning. En större ugnsanläggning enligt ringugnssystemet blef for ândamâlet utfôrd, i hvilken tillverkningen af järnsvamp tog sin början 1911. Den erhållna produkten har genom profning vid flera af landets större järnverk befunnits användbar för framställning af finaste slag af martinstål, elektrostål, lancashirejärn och degelstål. Råvaran för framställning af järnsvamp är Gellivare varpmalm, anrikad vid Luleå järnverk till en slig med 70 à 71,5 % järnhalt, O,oi % fosfor och 0,002 % svafvel. Reduk- tionsprocessen utfores på det sätt, att lager af malmslig och kolpulver, hvarfvis inpackade i tegelkapslar, upphettas medelst generatorgas till c:a 1,000° temperatur. Därvid reduce- ras malmen till metalliskt järn, som ar af så porös beskaffenhet, att ända till 70 % porer ingå däri (järnsvamp), men som hopsintrat till ganska hårda och sega kakor, hvilka utan svårighet kunna skiljas från kolåterstoden. Såsom reduktionskol användes Höganäskol N:o 2, en kolsort med upp till 35 % aska och »ett bränslevärde af c:a 4,000 v. e.». För gaseldningen i generatorn begagnas kol N:o 3, som »håller c:a 50 % aska och har ett bränslevärde af c:a 3,000 v. e.» (Sieurin: »Höganäs järnsvamp», Jernkont. Annaler 1911).