De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

URBERGET. 5 innefattande det s. k. Västanäfältet,1 så benämndt efter Västana clärinom belägna bekanta järngrufva. Inom glimmerkvartsiten, äfven kallad kvartsglimmerskiffer, iakttog G. De Geer vid medlet af 1880-talet ett däri likformigt inlagradt verkligt urbergskonglomerat. 2 Vissa varieteter af glimmerkvartsiten brytas vid Esperyd och andra ställen i Vånga socken für användning till liebrynen och hushållsbrynen. En glimmerkvartsiten kanske narstående men mera grofkornig och greisenarlad kvartsglimmerbergart forekommer inom urbergsområdet c:a 2 mil norr och nordväst om Simrishamn, nämligen vid Killehus och väster om Brösarp kyrka. Den omedelbart an- gränsande bergarten är på intetdera stället synlig. (Se vidare Ser. Ai, a, Blad 1 & 2, sid. 23.) Inom urbergsområdets gneis och gneisgranit träffas talrika, dels gångformigt, dels massiv- eller klumpformigt uppträdande partier af dioritiska bergarter, som jämte horn- blende äfven innehålla granat och pyroxen och hvilka enligt Törnebohm påtagligen upp- stått genom omvandling af en sannolikt ursprungligen olivinförande pyroxenbergart. På grund af öfversiktskartans lilla skala har det icke befunnits lampligt att belamra den- samma med sistnämnda bergarters utsättande. Hyperit forekommer flerstådes såsom mer eller mindre breda gångar, genom- skärande urberget i ungefär nord-sydlig, stundom nordost—sydvestlig riktning. Särskildt talrika äro gångarna i trakterna norr om Kristianstads kritområde ända upp emot Smålandsgransen. Bergarten här har på grund af sin jämna, nästan rent svarta farg fått stor användning inom stenindustrien, till grafvårdar m. m. samt brytes — under den oegentliga benämningen »svart granit» — vid Hägghult, Gylsboda och Björkeröd inom Loshults, Örkeneds och Glimåkra socknar3 samt vid Gedenryd, Hajstad och Myren inom Hjersås och Oppmanna socknar mellan Immeln och Râbelôfsjôn. Då bergarten, så- som vid de nämnda lokalerna, till sin sammansättning visar öfverensstämmelse med de värmländska bronzitdiabaserna, anses den vara mest lämplig och värdefull. Hyperitgångar af ganska afsevärd storlek och med hufvudriktning NO—SV uppträda for ôfrigt sydost om Linderöd i trakten midt emellan Ringsjon och Kristianstad; mindre sådana träffas på Romeleåsen, där de hafva rakt nord-sydlig riktning, såsom ock af kartan synes. — Af särskildt geologiskt intresse ar forekomsten i Hajstadsgångens bergart af dels skarp- kantiga, dels afrundade bollar af kvartsit, hvilka anses hafva inneslutits, då gångsprickan ôppnade sig och den smälta diabas-hyperitmassan underifrån uppträngde. Enligt Törnebohm tillhör hyperiten urberget. Så är däremot icke forhållandet med de vanligen i NV—SO:lig riktning utsträckta gångarna af typisk diabas, hvilka i stort antal genomsätta icke allenast urberget utan äfven ganska allmänt de kambriska och siluriska aflagringarna och som således måste vara yngre än dessa senare. Det oaktadt må de för öfversiktens skull här omnämnas omedelbart efter hyperiten. — Ett mycket stort antal diabasgångar har iakttagits, men endast ett fåtal har kunnat få plats på 1 Fullständig redogörelse för denna trakt finnes i H. Bäckströms från S. G. U. utgifna arbete »Västanä- f ältet», Ser. C, N:o 168. 1897. 2 G. De Geer, »Om ett konglomerat inom urberget vid Västana i Skåne», S. G. U. Ser. C, N:o 84. 1886. . 3 Stenbrottet vid Ekerod norr om Glimåkra ar anlagdt på en grågron gneisgranit, påminnande om den s. k. Varbergsgraniten.