De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

SILUR. 7 Kambriums fifre afdelning, alunskiffer med orsten, träffas hufvudsakligen vid Andra- rum, där alunskiffern förr brutits och tjånat som råmaterial for aluntillverkning; vidare forekommer den i Vallby och Tosterups socknar mellan Tstad och Simrishamn, vid Sandby och Fågelsång oster om Lund samt vid Röstanga nära Söderäsen, ôfverallt i grannskapet af den kambriska sandstenen.1 Silur. Af silursystemets har uppträdande aflagringar aro de till Undersiluren (Orclovi- cium) hôrande, dels gråa, dels nåstan svarta, graptolitforande skiffrarna jåmte oi tocei kalk ganska underordnade. Förekomster af dem träffas hufvudsakligen i sydöstligaste Skane samt vid Sandby och Rostånga inom provinsens inera centrala delar. I praktiskt afseende ar ortocerkalken viktigast. For att användas dels till stenhuggeriåndamål, dels som ma- terial för kalkbrånning aro stenbrott på densamma anlagda vid Smedstorp, HammenhOg och några andra stållen våster och sydvåst om Simrishamn. På öfversiktskarian ilro lokalerna för undersilur betecknade med u, och i de fiesta fall år det då ortocerkalk, som anstår, åtminstone dår tillika stenbrottstecken finnes utsatt. Öfversiluren (Got- landium) upptager hufvudparten af kartans hela silurområde. Den representeras hår af gråa och svarta skiffrar med graptoliter (Rastrites- och Cyrtograptusskiffer), hvilka med ringa utbredning forekomma vid Rostånga, lommarp m. fl. stållen, samt af en vanligen Ijust graaktig, märglig lerskiffer (Colonusskiffer eller Cardiolaskiffer), som intagei det största utbredningsområdet, uppgående till omkring 12 kv.-mil. Som Ofversilurens yngsta led anses de rôda och gulaktiga, stundom hvita sandstenar med samhörande skiffrar, hvilka forekomma dels vid Klinta på våstra sidan af S. Ringsjön, dels vid Öved, Kårrs- torp och Brandstad Oster och nordost om Vombsjön saint vid Ramsåsa. I samband med denna sandsten och skiffer forekomma vid BjersjOladugård och Tullesbo (NO om Vomb- sjön) lager af kalksten, till fårgen grå och inneslutande en mångd koraller och andra fossil. Vid fOrstnåmnda ställe brytes kalkstenen och användes för brånning till kalk. Colonusskiffern år, såsom förut nåmnts, en kalkhaltig lerskiffer eller mårgelskiffer af Ijusgrå farg, stundom med dragning åt grönt eller blått. Dess skiktytor åro ofta be- strodda med små fjåll af hvit glimmer. Halten af kolsyrad kalk våxlar från några få till 10 procent och inera, men vissa mindre lager dåri (0,5—4 cm. tjocka) åro mycket kalkrika, i brottet täta och liknande kalksten samt hålla enligt analys ånda till 26 proc. kolsyrad kalk. En gröfre, sandstensartad varietet, den s. k. Odarslöfsskiffern, bi\ tes n mil sydost om Odarslöfs kyrka, nordost om Lund. De vanligaste fossilen i Colonus- skiffern åro graptoliten Monograptus colonus Barr. och den lilla musslan Cardiola inter- rupta Brod. (Se fig. 2 och 3 å följ. sida.) 1 Dca på öfversiktskartan angifna zonen af alunskiffer längs kambriska sandstenens grans, fran Jarre- stad åt NV fram eniot Andrarum, har på grund af jordtäckning tyvårr icke kunnat följas i faltet men torde sannolikt åtminstone någorlunda motsvara verkligheten. Blott på ett enda stalle (0 om Onslunda kyrka) har berggrunden därinom blifvit iakttagen. Emellan nämnda alunskifferzon och forkastningen väster därom utgöres berggrunden af undersilur. Gränsen mellan kambrisk sandsten och öfversilur i trakten emellan Andiaium och Ringsjön är också osäker af brist på blottningar, således också forkastningsliniens läge därstädes.