De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

8 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. De kambriska och siluriska berglagren hafva i hufvudsak ett flackt läge, med en stupning mellan 5° och 20°; någon gång visar sig en brantare lutning, men ofta äro higien nästan horisontella. Hvad mäktigheten hos de olika afdelningarna beträffar kan denna ingenstades direkt uppmätas, men vid de försök till uppskattning, som gjorts for att erhålla en åtminstone ungefärlig föreställning om mäktigheterna i fråga, hafva föl- jande resultat ernåtts: 1 Meter. Yngsta Öfversilur (Klintagruppen): sandsten, skifter och kalksten (vid Klinta) 100 Colonusskift'ern (i trakten af Billinge) ............................................800 Cyrtograptus- och Rastritesskiffrarna..........................................200 à 300 Undersiluren.........................................................................200 Alunskiffern (vid Andrarum, enligt Tullberg) ....................................41—46 Kambriska sandstenen...............................................................20__50 Fig. 2. Monograptus colonus Bark. Efter prof i S. G. U:s museum. Naturi, storlek. Fig. 3. Cardiola interrupta Bkod. Original i S. G. U:s museum. Naturi, storlek. Kambrium-silurens hela mäktighet skulle således uppgå till 1,360 à 1,500 m., hvaraf 1,100 a 1,200 m. skulle tillkomma ôfversiluren. Enligt en annan beräkning har Tullberg2 kommit till talen 1,040 à 1,190 m. Sådana beräkningar äro dock alltid vanskliga; bland tinnat kunna förkastningar, hvilkas närvaro man ej känner, utgôra fel- källor. Måhånda äro de ofvan angifna talen ganska mycket for hoga. På flera ställen har man medelst borrning nedträngt till afsevärdt djup i siluren, dock ingenstädes på långt när nått dess underlag. Vid Marieholms järnvägsstation mellan Landskrona och Eslöf neddrefs, för sokande efter stenkol, åren 1872—1873 ett diamant- borrhål till 228 m. djup, däraf 45 m. i grus och 183 m. i silurlagren; nordost om Eslöf borrades för samma åndamål omkring 120 in. i enbart den gråa öfversiluriska ler- eller märgelskiffern (Colonusskiffer), och vid Eriksfalt i Borrby socken sydväst om Simrishamn har man borrat 101 m. i en enligt uppgift mestadels svart undersilurisk skiffer. Emedan silurgrunden i mycket hög grad döljes af losa jordafiagringar och endast sparsamt tråder i dagen, finnas ganska stora områden, där ovisshet rörande grun- 1 Se A. E. Törnebohm och A. Hennig i S. G. U. Ser. Ai,a, Blad 1 & 2, sid. 17. 1904. 2 »Beskrifning till kartbladet Övedskloster», S. G. U. Ser. Aa, Nto 88, sid. 30. 1882.