De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

264 III. DE SÄBSKILDA GRUFVORNA OCII FALTEN. Inoin Billesholms kolfaltsområdes sôdra del, sôder om Bosarp (se koncessionskartan tafl. 2 i atlasen och kartskissen å sid. 205), utôfvades redan under 1700-talets senare hälft en. ganska liflig grufverksamhet, i det att Konung Adolf Fredriks stenkolsgrufva eller sten- kolsverk då anlades och under en lång foljd af år, från 1746 till 1796, hölls i gång. For grufvans anläggning, uppfordringens storlek och kolens användning m. m. år redo- görelse låmnad å sid. 75 och 76. Märken efter den forna verksamheten härstädes äro ännu synliga; vid besök år 1878 befunnos tämligen stora berghôgar liggande vid alla schakten, tio till antalet, och meren- dels syntes en fördjupning på platsen för hvart och ett af dessa. 1 nästan alla berghôgar observerades, förutom svart skiffer, en stor mängd lerjärnsten, lik den i Bosarps grufva och Drottning Lovisas dagorter norr härom rikligt förekommande; äfven iakttogs dels hvit, kaoliniserad, dels gul, grof sandsten. Enligt en gammal beskrifning af Bergmästaren S. G. Hermelin 1 uppgifves lagerföljden vara: Meter. Sand och lera (sandigt morängrus)......................................................3,5 Ljusgrå sandsten, ôfverst grofkornig och mor, men mot djupet finare och fastare; innehåller 5 rödbruna, hårda lager jårnlera från 10 till 15 cm. tjocklek 5,35—7,13 Stenkolsflöts (den hufvudsakligen bearbetade)..........................................0,15—0,30 Svart, tät, järnhaltig lera, som ar mera eldfast ån vanlig tegellera men ej så, att den motstår stark eld...............................................1,19—1,78 Fin, Ijusgul sandsten, med tunna ränder af svart skiffer eller stenkol . . . 1,78—2,67 Svart, mycket sandblandad lerskiffer...................................................0,75—l,04 Svart brandskiffer och glänsande, stybbig kolsvärta med ränder af sandsten och goda kol samt hår och dår inblandad med svafvelkis. Undre stenkolsflötsen 0,30—0,75 Ljusgrå, hård, skiffrig lera, blandad med fin sand och glimmer. (Troligen skifferlera.) Ôfvergàr mot slutet i hård sandsten ..................,• • 10,70—12,47 Å tafl. IV vid slutet lämnas kopior i förminskad skala efter af And. Brandberg år 1755 upprättade kartor ôfver grufvan, nämligen plankarta öfver belägenheten samt grufkarta visande ortarbetets utsträckning. Den i riktning N—S drifna hufvudorten var vid tiden för kartans upprättande omkring 600 m. lång. I norr utmynnade den såsom dagort till den lilla dalgång, som sträcker sig norr ut till Kalmarmöllan (se for ôfrigt förklaringarna å tafl. IV). Den å plankartan angifna Lunnoms sjö finnes nu ej mera; 1 »Om Boserups stenkolsgrufva och öfriga stenkolsförsök uti Skåne». Kgl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar för år 1773. Man torde observera Hermelins noggranna och detaljerado redogörelse för de olika bergartslagron, i sakrikhet füllt jämnställd med, om ej öfverträffande, hvad som hundra år senare i liknande fall åstadkommits. Om den Ijusgråa, skiffriga lera, som enligt anförda lagerföljd tråffats under den nedre flötsen sager Hermelin: »Denna lera, når den först uppkommer ur grufvan, år hård och skiffrig, men blir lösare och faller sönder, då den uti några års tid legat i fria luften, i synnerhet öfver vintrarna. Därefter löses den uti vatten, och slammas, då den blir helt fin; och har denna lera befunnits fullkomligt eldfast och tjänlig för tillverkning af hessiska eldfasta lerkårl. Den blir då ljusgrå till fårgen och så hård, att den slår eld mot stål.» Hermelin omnåmner åfven, att utom de vanliga kolen funnits sådana, som varit så tåta, hårda och glänsande, att de kunnat förarbetas till knappar, örhängen och dylikt. Likaledes omtalar han, att hår tråffats »tråd, till mindre del måttadt med stenkolsåmne, svartbrunt, mörkbrunt och Ijusbrunt, hvaraf den sistnämnda år lik umbra, hvar- till den ock nyttjas». — Dessa bruna partier i kolen motsvara tydligen dem, som iakttagits forekomma i schaktet Kristoffers öfre flöts.