De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

280 HI. DE SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH FALTEN. nordligaste, den norr oin schaktet Ljungsgård framstrykande, vid hvilken nordsidan har nedsänkts (jämför Billesholins grufkarta, tafl. 5 och 6 i atlasen). Ett par mindre vanliga geologiska forhållanden, som iakttagits i Bjufs grufva, torde lämpligen böra här anföras: Gammal flodbädd (?). Vid ortdrifning i öfre flötsen år 1877 omkring 100 meter vfister om schaktet N:o 1 befanns flötsen plötsligt upphöra eller afbrytas af en anhopning sand och grus med dârofvanpà liggande morän material. Gruset sträcker sig äfven delvis ned i det under kolflötsen befintliga lerlagret. — Längs en sträcka af omkring 230 meter i nordnordvästlig riktning har denna grusbädd vid fortsatt arbete i grufvan blifvit följd, och den utgör här gräns for det utbrutna området, såsom grufkartan tafl. 8 i atlasen tydligt utvisar. Men huru långt i västlig riktning grusbädden sträcker sig är icke ut- rönt. På ett ställe i södra delen har man gått med en ort 9 m. in i gruset, dock icke vinkelrätt mot den kända längdutsträckningen utan i samma riktning som denna. Det hade eljest varit af stort intresse att få kännedom om aflagringens bredd. Den ifråga- varande grus- och sandaflagringen har nämligen blifvit tolkad såsom varande en preglacial eller interglacial flodbädd. I en af dåvarande grufingeniôren vid Bjuf, S. C. Fennel (d. y.), i Geologiska Föreningens Förhandlingar år 1877 publicerad kort uppsats 1 framställes af- lagringen i bild såsom utfyllande »en kanallik urholkning i den kolfôrande formationens lager». »Där urholkningen är djupast», säger Fennel, »har den helt och hållet genom- skurit den öfre kolflötsen (M) jämte underliggande lera, hvilkas plats här ersättes af torr sand och grus på hålighetens botten, själfva betäckta af en morkgrå lera med granit- block.» — A. G. Nathorst, som i samma häfte af Geol. Fören:s Förhandl. lämnar några upplysningar med anledning af Fennels uppsats, anser, stôdd på dennes uppgifter och bild, att hår verkligen föreligger en preglacial flodbädd och att »den mOrkgråa leran med granitblock utan tvifvel är Skånes krosstenslera och sanden och gruset därunder den forna flodens aflagring». Emellertid har ingeniören Hans von Post, hvilken år 1879 eftertrådde Fennel, i bref meddelat att »ingen ortdrifning vid Bjuf gått mera an i ena sidan af flodbådden». Den i Fennels figur framställda »andra sidan ar gjord på fri hand», således konstruerad. H. von Post håller for ganska osåkert, att här föreligger en fossil flodbädd, och säger sig under sin verksamhet vid Bjuf hafva förgäfves sökt efter något fenomen, som bestämdt visade, att så skulle vara händelsen. Han anser troligare, att man har blott har att göra med flötsens utgående mot de lösa jordlagren.2 Icke heller R. F. Lindblad, som år 1881 efter H. von Post öfvertog ingeniörsbefattningen vid Bjuf, anser, att säkra bevis for aflagringens natur föreligga. I bref år 1884 yttrar han: »Rullstensbädden, den s. k. ’flodbädden’ äfven kallad ’sandkastningen’, vid gränsen af det väster och nordväst från schakten I och II utbrutna området kan till sin storlek ej närmare bestämmas.» — Stenarna i gruset åro ganska väl rundade, 3—10 cm. i storlek och utgöras enligt Nathorst, 1. c., af sådana bergarter, som tämligen säkert kunna anses for skånska.3 1 »En preglacial flodbädd vid Bjuf, Skåne». 2 Jämför förhallandet vid brytningsgränsen i öfre flötsen öster om schaktet Knut vid Billesholm, sid. 226 och därvarande fig. 149. 3 En till Sveriges Geologiska Undersöknings Museum genom A. F. Carlsson år 1877 insänd samling rullstenar ur gruset i »flodbådden» i Bjufs grufva har vid granskning befunnits innehålla sådana af krita, strut- märgel, lerskiffer (silur), diabasmandelsten och kristalliniska bergarter.