De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

BJUF: BRYTNINGSMETODEN M. M. 283 Genom grufingeniör B. Hj. Lundgrens i Bjuf välvilliga forsorg tillvaratogos och in- sändes till S. G. U. år 1909 några då i undre flötsens kol inneslutna lângstrâckta, stam- liknande foremal, hvilka utgöras af mycket finkornig, hvit sandsten och hafva ytan belagd med en tunn, svart hinna af kol. Fig. 189 visar i förminskning utseendet af en bland dem. Längden år 57 cm., tvärgenomskärningens mått 4'/2 och 3 cm. Nathorst, som benaget underkastat föremalet granskning, anser troligt, att hår foreligger sandutfyllningen af den inre håligheten af en stam, möjligen af Neocalamites hoerensis^), som förr kallades Schizoneura hoerensis. Föremalet i fråga skulle således vara en stenkårna, hvars yta åter- gifver innersidans af den ihåliga stammen skulptur. — Det ganska markliga, att stammens inre blifvit fylldt med sand, torde kunna förklaras genom antagandet, att stammen legat med sin ena ända ofvanför själfva kolbädden i den sand (nu sandsten), som utgjorde flötsens betäckning. I Bjufs grufva hafva åfven träffats förstenade, plattryckta delar och grenar af barr- träd. Enligt etiketteradt prof i S. G. U:s museum skulle de förekomma ofvanom öfre flotsen. Af djurlåmningar åro funna några täckvingar af skalbaggar, en liten fisk och en saurietand. Brytningsmetoden, orternas form m. m. Den vid Bjuf i bôrjan anvånda brytningsmetoden var, såvål i öfre som i nedre flotsen, brytning på lång linje (working by long wall), men sedan infördes ort- och pelar- brytning, i öfre flotsen år 1889 och i den nedre vid midten af 1890-talet. Vid brytning enligt fôrra metoden utbröts flötsen längs en lång front helt och hållet allteftersom man framgick med arbetet i vinkelråt eller föga sned riktning från en hufvudtransportort; bakefter uppstaplades befintligt »berg» (sandsten m. m.) så långt det räckte, och uppsattes stämplar (grufstöttor, pitprops) for uppbärande af taket. I den så- lunda bildade s. k. packningen låmnades plats for från hufvudorten utgående vagnvägar af iVa å 2 meters bredd, på 15—20 meters afstand från hvarandra. Genom dessa skedde utfrakten. 1 mån som flötsen längs fronten (långa linjen) utbröts vid själfva »brottet» (c:a Vs m. per dag), framflyttades de taket uppbärande grufstöttorna, och taket bakefter fick sätta sig.1 Figurerna 190 och 191 å följande sida, skisserade efter från dåvarande ingeniören vid Bjuf, R. F. Lindblad, år 1886 erhållna uppgifter, åro afsedda att åskådlig- göra ofvannämnda fôrhâllanden. Af grufkartorna, tafi. 8 och 9 i atlasen, synes inom hvilka omraden i grufvan bryt- ning på lång linje utförts: i ofre flötsen ett några hundra meter bredt balte, sträckande sig öster ut från schaktet N:o 1, i nedre flötsen stôrsta delen af faltet närmast omkring sagda schakt samt till ett afstånd af 900 meter söder, öster och nordost om detsamma. Uti orterna eller vagnvägarna, längs hvilka kolen m. m. skulle utfraktas från »brottet», fick sandstenen i taket, särskildt hvad beträffar nedre flötsen, vanligen ned- 1 I öfre flötsen, dar taket ar dåligt och föga fyllnadsberg erbålles, mäste detta nästan uteslutande upp- bäras af stämplar; och dessa kunde icke återvinnas.