De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

286 111. DE SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH KÄLTEN. afstând af c:a 700 ni. från detsamma. À kartan angifvas också hufvudorterna i grufvan äfvensom de från dessa till orter i nedre flötsen ledande s. k. bromsorterna eller broms- vågarna (Br å kartan), utför hvilka öfre fiotsens kol och lera bronisas ned till nedre fiötsens nivå for att genom schaktet dârifrân uppfordras. Invid själfva arbetsstället, »brottet» (se tig. 193) är orten endast omkring 0,7 ni. eller något mera hög alltefter fiotsens varierande mäktighet inom olika delar af grufvan. I vagnvägarna, dår af bottensandstenen uppspränges 0,45 à O,eo meter, är höjden 1,12 å 1,20 meter. Takytan sedd i forkortning. Stunkol N:o 1. .Eldfast lera (s. k. F-lera). Stenkol N:o 2. Fig. 195. Arbetsrum i Bjufs kolgrufra, ofre fotsen. Penntcckning af P. Röding efter foto erhållen vid Bjuf 1896. — De båda mänuen »förskrämma». Brytningen utföres i Ofre flötsen sålunda: Kolhuggaren gör först en inhuggning, »förskrämning», längs gränsen mellan lagret af eldfast lera (s. k. F-lera) i fiotsens midt och det undre kollagret (jfr flötsprofilerna å sid. 272), hvarefter detta senare medelst Fig. 196. Borr anhand rid sprängning i sandstenen i Bjufs grafens tak och sula. Länge! 1*2 à 2 meter; skarens bredd 25 mm. kilar och spett uppbrytes. Vidare nedbrytes lerlagret och till sist det ofre kollagret. Omkring midten af 1880-talet, då linjebrytning ännu begagnades, gjordes förskrämningen vid gränsen emellan leran och det ofvanliggande kollagret, hvilket således forst nedbröfs (R. F. Lindblad). Se fig. 195. — Sedan kolhuggarna slutat sitt arbete for dagen, borras och spränges medelst dynamit sandstenen i bottnen till behöfligt djup, så att allt är i ord- ning for kolhuggarna foljande morgon. For borrandet användas borrar af IV2 à 2 m. längd, med mejselformadt skår i båda ändarna och en lagom tung förtjockning vid ungefär en tredjedel af borrens längd, såsom af figur 196 antydes. Borrslägga begagnas ej.