De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

288 III. DK SÄRSKILDA GRUFVORNA OCH KÄLTEN. Grufkartan öfver nedre flotsen visar, att detta brytningssätt användts inoin ett om- råde väster om 9-meters-förkastningen, vaster och sydvast om schaktet N:o I, där takets lösa beskaffenhet ej medgifvit uttagandet på en gång af större rymder, likaså inoin ett område c:a 600 m. nordost om samma schakt samt inom största delen af det från schak- tet N:o III brutna området. Sedan kartan vid slutet af år 1907 sammanstålides, har brytningen strackt sig ytterligare 200 å 300 meter längre åt väster samt åt nordost och öster från sistnämnda schakt. Vid brytning i nedre flötsen »förskrämmes» vanligen i det lilla svartskifferlagret (»mellanberg») emellan kolen, hvarefter, medelst kilar och spett,1 lager efter lager los- brytes, först N:o 1-kolen, sedan kol N:o 2-lagret, vidare »bottenberget», där sådant finnes, och sist »takberget». Vanligen utföras tvenne fôrskrâmningar per dag, hvardera af ungefår V2 meters horisontell bredd, och framryckningen i fålt blir sålunda c:a 1 meter om dagen. Men då åfven K-leran brytes, medhinnes endast en förskrämning. — Kolhuggarna intaga vid förskrämning i nedra flötsens kolorter, undantagandes i vagnvågarna, en lig- gande stållning, hvilande på en sluttande pall, s. k. »förskrämnings-lem», med fötterna vid Skiffer (Tikbtrg) Kol med Sværte skiffer^Mvlljnbtrg och bot tenhrj'j Sandsten. Packning. i Sandsten. S £Idfaft ter#. (ikK.U^) Saridsten.. Fig. 198. Trärgenomskärning af en arbetsort (halfen bredden} i nedre flotsen vid Bjuf. — Till vanstor en del af pelaren vid ortens vänstra sida samt där framgående vagnväg: till höger hälften af ortens midtparti där kolflötsen hrutits och berg- fyllning (packning) upplagts. Orten är i sin helhet en s. k. 4-mans-ort. Jämför flg. 197. ortgolfvet och axlarna på lagom höjd däröfver. I orter, där äfven sandstenen och eld- fasta leran (K-leran) brytas, göres förskrämningen i lerans öfversta del, nörmast under sandstenen; denna skjutes ned och leran tages, hvarefter kol och takberg kilas ned på vanligt sått. Brytningen verkställes, då så år möjligt, i riktning mot flötsens stigande, »på stiget»; likvål år stenkolens förklyftning, den s. k. »flåcken»,2 niera bestämmande, i det att kol- huggningen helst bör gå vinkelrått mot denna, på det att kolen ej må stybbas sönder för mycket vid huggningen. Men icke öfverallt har ortdrifningsarbetet kunnat utföras i stigande riktning, utan har somligstådes måst företagas i riktning mot flötsens stupande, 1 Enligt Bergmästarerelationen för år 1904 utgöres en kolhuggares verktyg af foljande: 5 förskrümnings- hackor, 600 mm. mellan spetsarna och med 800 mm. långt skaft, 1 skyffel med blad af stålplåt, 375 x275 Xl,75 mm., 1 kampjärn eller slägga af 60 mm. fyrkantstål, 1 brytspett af stål, längd 1 m. och diameter 30 mm., 1 kil, 550 mm. lång, af 30 mm. fyrkantstål. Dessutom användas for dagsverkare kilhackor, betydligt gröfre än förskrämningshackor, samt yxa och såg af vanlig modeil. 2 Enligt uppgift af R. F. Lindblad, i bref 1886, har »flåcken» eller klyfbarhetsriktningen, »där någon sådan kunnat bestämdt urskiljas, befunnits i sàvâl ofre som nedre flotsen gå i kolens strykningsriktning, d. v. s. ungeför i Ö—V.»