De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

BÂT-LIAS. 15 ringa salthalt, att den icke kan anses häntyda på närvaron af någon verklig saltforekomst. Saltmångden befanns nåmligen vid å Sver. Geol. Ündersökn:s laboratorium af H. Santesson utförd analys utgöra blott 1,45 procent och bestå hufvudsakligen af klornatrium. (Hafs- vatten innehåller i medeltal en saltmångd af 3,53 procent.) Àfven i en af Hyllinge bolag år 1901 utförd borrning efter stenkol vid Lydinge i Kropps socken år det ur dårvarande keuperlager framkvållande vattnet salt och onjutbart. — Från Keuperns rôda lera och sandsten vid 83 meters djup hårleder sig också det saliniska vattnet i Sofiakällan inom Hälsans hålsobrunn i Helsingborg. Det uppsprang som en 2 meter hög stråle vid en dårstådes år 1890 utförd borrning. Till sin sammansåttning liknar vattnet närmast Kreuz- nachs Elisabethquelle och blef med anledning dåraf anvåndt som hålsovatten. Rät-Lias. Detta geologiska lagersystem omfattar hår såvål de kolförande bildningarna, Skånes stenkolsförande formation, som den af hufvudsakligen sandsten bestående aflagring, hvilken kallas Hörs sandsten. Benåmningen Råt-Lias innebår, att den lågre delen af hit- hörande lager tillhör liât, d. v. s. ofvergången mellan trias- och jurasystemen (eller yngsta Keupern), den ofre delen åter Låzs-afdelningen inom Juran. Mellan båda finnes emellertid ingen beståmd grans. Skånes stenkolsförande formation förekommer inom tre områden af tillsammans ungefar 8 kvadratmils eller 800 kv.kilometers areal. Det nordligaste och ojämförligt största området, omfattande något mera ån 7 kv.mil, utbreder sig mellan Höganäs, Skelderviken, Hallandsås, Sôderâsen, Billesholm, Glumslöf samt kusten af Öresund, delvis åfven under detta vatten, dock ej fram till danska landet, och torde låmpligen kunna be- nåmnas >Höganäs-ßi//esho/msomrädet». — Mellersta området, »Stabbarpsområdet», omfattar trakten mellan Eslöf och den c:a 4 km. norr dårom belågna Stabbarps grufva samt stråcker sig åfven något nordvåst och våster om denna; dess areal torde efter kartan kunna upp- skattas till ungefår 0,3 kv. mil. — Det tredje området bildar ett smalt bålte, som från Vombsjön stryker längs silursystemets gråns i sydostlig riktning förbi Kurremölla och Tosterup nordost om Ystad, och kan låmpligen benåmnes Kurremöllabältet. Huruvida detta baltes fortsättning mot sydost fram emot Sandhammaren verkligen forefinnes sådant det å kartan reservationsvis angifvits, år ganska ovisst, ty något bevis har icke lamnats hvarken for eller emot ett sådant antagande, enår berggrunden öfverallt år jordtåckt. Inom Hôganâs-Billesholmsomràdet åro, om man undantager Stabbarp, Skånes samtliga kolgrufvor belågna, nämligen Höganäs, Billesholms, Bjufs, Hyllinge, Skroni- berga, Ormastorps, Gunnarstorps, Bosarps, Morarps, Valldkra, Helsingborgs och Adolf Bredriks, af hvilka blott de sex förstnämnda för nårvarande åro belagda med arbete. Stabbarpsområdet har bearbetats genom den för fiera år sedan nedlagda Stabbarps grufva; Kurremöllabältet saknar grufanlåggning, och sådan torde icke heller kunna dår komma till stånd. — 1 ett par följande afdelningar skola närmare redogörelser lämnas for de olika trakter, dår formationen upptråder, samt for dårvarande grufvor och anlåggningar m. m., hvarför hår endast kortare meddelanden om bergarternas all-