De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

16 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. manna beskaffenhet, om lagerförhallanden m. m. anses behöfliga. Flera af de från Sve- riges Geologiska Undersökning utgifna kartbladsbeskrifningarna och afhandlingarna inne- hålla för öfrigt upplysningar hårom. Bergarter. Hufvudmassan af Skånes kolförande råt-liaslager utgöres af sandstenar, skifferleror och leror, hvaremellan förekomma underordnade lager af stenkol, kolhaltig skiffer, har och dar körtlar och band af lerjärnsten samt, ehuru mera sällan, lager af den egendomliga, kalkrika bildning, som kallas strutmargel. 1 motsats till de i det fore- gående beskrifna keuperlagren, hvilka i allraänhet äro kalkhaltiga och utmärka sig genom öfvervägande rödaktiga, stundom grôna och brokiga färgtoner, äro rät-liaslagren endast undantagsvis kalkhaltiga; och de utmärka sig genom öfvervägande gråa och gulgråa farger.1 Sandstenen är i allmänhet mer eller mindre finkornig, gulhvit, rostgul eller Ijusgrâ, dels tämligen hård ocli fast, dels mycket lös, någon gång t. o. m. så lös, att den kan bearbetas med spade och med lätthet söndersmulas i banden till sand. I vissa lager är bergarten nästan hvit och affärgande, emedan dess bindemedel är kaolinartadt. De särskilda sandkornen bestå nästan uteslutande af farglos kvarts; där- jämte förekomma vanligen ytterst små fjäll af Ijus glimmer samt stundom korn af vittrad fältspat. I närheten af kolflötser innehåller sandstenen ofta små kolstrimmor och kol- partiklar. Hos keuperns rôda och gula sandstenar hafva liknande spår af kol hittills icke blifvit iakttagna. Bindemediet är i regeln lerigt, stundom färgadt af järnoxid, någon gång kvartsigt eller kalkigt. I somliga lager ar sandstenen så ren, att kiselsyrehalten däri uppgår till 94, 96 och 98 proc. (Se vidare i afdeln. Analyser.) — Sandstenen år dels uppdelad i bankar af 2 till 4 dm. tjocklek, dels mera tunnskifvig, ej sällan till den grad, att bergarten ôfvergàr till sandstensskiffer, hvars ofta ojåmna skiktytor äro ôfverdragna med en tunn hinna af glimmerblandadt lerämne (tig. 6). Äro de ifrågavarande skiktöfver- dragen mera tydliga och utvecklade som verkliga skikt af lera, hvilkas mängd och tjock- lek uppgår till eller kanske t. o. m. öfverstiger de mellanliggande sandstensskiktens, så utgör bergarten en ôfvergàngsform till skifferlera, och det är då ofta svårt att afgora, om den rätteligen bör betecknas som lerig sandstensskiffer eller som sandig skifferlera. Till- tager lerhalten och minskas samtidigt sandkornens storlek till ett minimum, så uppstår den mellanform mellan sandstensskiffer eller lerskiffer och lera, som kallas skifferlera och som ej sällan visar en tydlig hvarfvighet i följd af växlingen mellan mera leriga och mera sandiga skikt (figg. 7 och 8). Det finnes skifferlera, hos hvilken de särskilda små- skikten äro blott papperstunna, sådan där de äga 2—5 mm. tjocklek och sådan, hvari 2—4 cm. tjocka, ensartade lager ingå. Stundom saknar skifferleran hvarfvighet eller markbar skiktning och bildar då ôfvergàng till lera. Skifferleran är tämligen fast och 1 Hvad färgen beträffar torde det ännu vara for tidigt att med bestämdhet uttala sig, huruvida en skarp och hastigt inträdande färgskillnad förefinnes mellan de lägsta rätiska och de därunder närmast liggande keuper- lagren, eller om en öfvergang därvid äger rum, så att de rätiska lagren äro mer eller mindre rödt färgade eller innehålla rödaktiga 1er- (och sandstens-)lager, innan de verkligt röda keuperlagren vidtaga. Kropps bolags borrning N:o 3 vid Glumslöf samt Vallåkra bolags sydost om Kvistofta kyrka utförda djupa borrning (150 m.) tyckas åtminstone icke motsaga, att en sådan öfvergang möjligen kan forefinnas, eller att rätiska lager kunna vara rödaktigt färgade. Âfven vid Stabbarp synes ett liknande fOrhållande äga rum. Härigeuom uppstår stundom svårighet att vid borrningar afgöra, när gränsen mellan Rät och underliggande Keuper nåtts.