De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

HYLLINGE: FLÖTSERNA. 357 Den eldfasta leran, som ligger ofvanpå kollagret och brytes med detta, ar Ijusgrå eller Fig. 239. Sandsten. Eldfast lera, Ijus. Stenkol N:o 2. N:o I. » N:o 2. Sandsten. hvitgul, hård och delvis något skiffrig, liknar fullkomligt lagret nårmast på öfre flötsen vid Skromberga samt har en mäktighet af 50—75 cm., stundom mer, stundom mindre. På några ställen förekomma. två lager lera skilda af ett tunnare sandstenslager (se fig. 241 och 242), och flerstädes har dels i leran, dels mellan denna och taksandstenen tråf- fats ett lager lerjårnsten, hvari körtlarna kunna vara från helt små ånda till Va meter långa. — Den eldfasta leran be- tåckes af en ganska maktig bädd sandsten, hvilken således bildar taket i ofre flötsens arbetsorter, dår kol och lera samtidigt brytas. Denna sandsten år delvis nåstan krithvit af dåri in- gående kaolinbindemedel. Nedre flötsen, flots B, år betydligt måktigare ån den Ofre och genom tunna lager kolhaltig skiffer delad i tre stundom fyra sårskilda kollager, 3 till 30 cm. raåktiga. Flötsmäktigheten i sin helhet har vid uppmåtning på olika stållen i grufvan befunnits våxla mellan 54 och 86 cm., dåraf stenkol 42—68 cm. och kolhaltig skiffer 12—18 cm. Fig. 240. Sandsten. Lorjärnsten. Stenkol N:o 2. Sandsten. Eldfast lera, Ijus. Fig. 239—242. Vertikalsektioner genom öfre kolflötsen (flöts A) inom olika delar af Hyllinge grufva. Skala '/so. . Efter respektive flötsprofiler 129, H. 7, 129, G.9, 129,1.7 och 129, G. 10 i Grufkartekontoret, Stockholm. 239. Nordost om schaktet, 80 à 120 m. darifrån. 240. ONO om schaktet, 150 à 200 m. darifrån. 241. I norra delen af den åt norr drifna hufvudorten, 150 à 200 m. NNO om schaktet. 242. I den åt öster gående hufvudorten, c:a 250 m. ONO om schaktet, längst österut.