De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

STABBARP: GRUFBRYTNINGEN. 417 Jean Molin genomskäres af en från schaktet drifven ort. Flera af förkastningarna äro ganska obetydliga och synas icke hafva utgjort något egentligt hinder for grufbrytningen. Ofta spåras förkastningarna hufvudsakligen i grufvans tak medan de i lerorna äro foga framträdande. — De i Gamla öfre grufvans etage iakttagna små förkastningarna vid, söder och norr om Jean Molins schakt hafva endast 13 till 36 centimeters sprânghôjd. Dessa hafva uppmärksammats äfven vid arbetet i den på några meters lägre nivå brutna Nya undre grufvan, men den i Jean Molins flöts c:a 100 meter nordväst om schakt II i riktning NO—SV framstrykande forkastningen tyckes icke hafva gjort sig märkbar på nämnda lägre nivå. Vid de inom grufvans nordliga del (kring schakten Jean Molin och N:o II) befint- liga förkastningarna har södra, respektive sydvåstra sidan sänkts, men inom Trolle-schaktets brytningsområde äro vid flera forkastningar lagren på dessas norra och nordöstra sida nedsänkta (jfr grufkartan tafl. Il i atlasen). Grufbrytningen. Stabbarps grufva har bearbetats på tre skilda geologiska nivåer i olika etager, nämligen: l:o) den s. k. Gamla ofre grufvans etage, dår från schakten Jean Molin och N:o II den ganska högt i lagerserien liggande Jean Molins flöts bröts, delvis tillika den ândà yngre John Ericssons flöts; — 2:o) den Nya undre grufvans etage, i hvilken på 5 à 7 meters större djup, från schakten Jean Molin och Trolle tillgodogjordes såval en liten kolflöts, motsvarande Bjufs, Billesholms och Skrombergas ofre flöts (flöts A), som också en därunder varande leraflagring samtidig med de nyssnämnda grufvornas flöts B; — 3:o) den s. k. Nedersta grufvans etage, dår endast leror, de s. k. stjärnlerorna, forelågo och från de båda sist angifna schakten en tid brotos och uppfordrades. Arbetenas ut- sträckning i de olika etagerna synes å grufkartor ôfver desamma å tafl. 11 i atlasen.1 Längdprofiler ôfver kol- och lerlagren i grufvans i öfre och undre etager äro framställda å lig. 279—283, sid. 415. Brytningsmetoden vid Stabbarp var ortdrifning och pelarbrytning. — I Ofre grufvans etage (»Gamla öfre grufvan») drefvos parallellorter på 10 å 15 meters afstand från hvarandra och däremellan tvärorter med ungefår samma antal meters mellanrum, hvarefter pelarna helt utbrôtos, halfva bredden i sander. Når grufvan år 1873, efter att under tre år hafva legat öde, åter ôppnades, gick man från schaktet N:o II med en del orter tvårs igenom de gamla brytningarna, alldeles oberoende af de förutvarande igen- rasade arbetsrummen och delvis kvarstående pelare. Orterna voro i allmänhet 1,20—1,35 meter höga och omkring 2 m. breda. Dår de båda flötserna »John Ericsson» och »Jean Molin» samtidigt brötos i en etage, var orthôjden ungefår 2,5 meter, enligt uppmätning vid personligt besôk i grufvan år 1873; i östra delen af grufvan, dår lerans mäktighet ökas, uppgick hôjden till 3 meter. All lera såvål från lagren N:o 1—3 ofvanpå John 1 Strängt taget skulle man kunna saga, att brytning pågått i ytterligare en etage, allra öfverst, enär John Ericssons flöts forst af alla en kort tid bröts ensam för sig i schaktet af samma namn. 53—112070, S. G. U. Ser. Ca, N-.r li.