De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

424 III. DE SÂRSKILDA GRUFVORNA OCH FÂLTEN, Fôrhâllandet mellan flussbaser, lerjord och kiselsyra, hvilket anses åga ett visst inflytande på lerornas eldfasthetsgrad, angifves i foljande tabell- Flussbaser : Lerjord : Kiselsyra. Lerjord : Kiselsyra. Flussbaser: Lerjord + Kiselsyra. Lera N:o 7 3,4 : 35,6 : 61,0 1,0 : 1,7 1 <28,4 > N:o 8 4 :38,2:57,8 1,0 : 1,5 1:24,0 > N:o 9Vs 5,7 : 36,0 : 58,3 1,0 : 1,0 1 : 15,0 » N:o 10 4,2 : 36,0 : 59,8 1,0 : 1,7 1 : 22,8 » N:o 11 5,3 : 33,3 : 61,4 1,0: 1,8 1 : 17,9 Enligt Cronquist åro lerorna N:o 7, 8 och 10 på grund af sammansättningen att hänföra till eldfasthetsklassen 6 (fullkomligt eldfast), lerorna N:o 9'/2 och 11 till klassen 4 (eldfast). Vid bränning i Schlæssings ugn visade sig alla de nämnda lerorna tillhöra eldfasthetsklassen 5 (mycket eldfast). Prima och sekunda eldfast sand (kvartssand) forekommer såsom linsformiga körtlar hår och dår såvål under leran N:o 8, dår skiftesvis Ofvergående i lera N:o 9, som under leran N:o 11, sålunda vid bottnen af både Gamla Ofre och Nya undre grufvan. Rikligast och renast aflagrad visade sig kvartssanden vara nordost om schaktet II eller upp emot den s. k. ryggen i Nya undre grufvan (fig. 282). »Begreppen prima och sekunda angifva blott olika grad af renhet i samma lager, och har tillåmpats på såvål hogre upp som långre ned liggande sandaflagringar.» (Ur bref från Majoren O. W. Matton 1885.) For tillverkningen af de eldfasta tegelsorterna vid Stabbarp blandades i allmånhet 2 delar rå lera med 1 del brånd (chamott). Maskinerna for lerornas bearbetning i tegel- verket drefs af en 25-hkr. ångmaskin. Antal arbetare vid tegelverket uppgick år 1880 till 85 man, och tillverkningsmångden eldfast tegel utgjorde året dårpå 1,740,000 stycken efter reduktion till dimensionerna 9X41/2X21/4 tum. — Brånningen af teglen skedde i kupolugnar. Den första tegelfabriken nedbrann i december 1881 men återuppbyggdes år 1889 af Höganäs Aktiebolag, som året förut blifvit ågare af Stabbarp, hvarefter tillverkningen af eldfast tegel dår fortgick till hosten 1903, då fabrikationen af Stabbarpstegel, mårkena Stabbarp och *Stabbarp*, forlades först till Höganäs och sedermera till Bjuf, hvarest den ånnu pågår. De ifrågavarande tegelmårkena innehålla till hufvudsaklig del Stabbarpslera, som efter grufdriftens vid Stabbarp upphörande tagits från det på grufbacken befintliga stora lagret dåraf; huru de for ôfrigt åro sammansatta anses icke låmpligt att meddela. *Stabbarp* har hogre slitningsmotstånd an Stabbarp och Bjuf F; denna egenskap har er- nåtts genom tillsats af vissa utlåndska leror. Analyser och eldfasthetsgrader m. m. for de nämnda tegelsorterna angifvas å sid. 303 och 304. Stabbarpslerorna synas besitta en ganska konstant eldfasthetsgrad; en mängd smältbestämningar, som under ett halft års tid vid 22 olika tillfällen utforts vid Höganäs, visade nämligen, att småltningso-raden hos såvål råleran som chamotten till tegelsorten Stabbarp år densamma som för Segerkäglorna 32—34, hos råleran och chamotten till tegelsorten *Stabbarp* som for Segerkäglorna 33 och 34.