De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

STABBARPSTRAKTENS GEOLOGISKA BESKAFFENHET. 427 I åndamål att utröna beskaffenheten af de berglager, soin ligga under de i Stabbarps grufva brutna, och für att erfara huruvida niera brytvårda kolflötser möjligen kunde påtråffas, igangsattes år 1879 af Stabbarps Aktiebolag en djupborrning från bottnen af Jean Molins schakt vid ett djup af ungefar 39 meter under jordytan. Borrningen utfördes medelst s. k. linborr drifven af de vid schaktet befintliga ångmaskinerna såsom motorer och hade, då den före midten af år 1881 upphörde, nått 102 meter under schaktbottnen, således omkring 141 m. under jordytan. Kostnaden var 2,500 kronor. Lagerföljden, med några af mig gjorda förtydliganden och tillägg, angifves efter borr- protokollet å. följande sida. Borrningen gick först igenom ett tiotal meter sandstens- och lerlager tillhörande rät-liasformationen, dårefter sandstenar, hårdare och lösare, delvis kalkhaltiga, som möjligen kunna anses tillhöra keupern, vidare ljust blågråa och mörka skiffrar af silurisk ålder. Lagren vid 86—92 meters djup aro af samma ålder som chasmopskalken. Emellan ungefår 93 och 141 meters djup utgjordes lagren af ute- slutande mörka och mestadels mycket hårda lerskiffrar, bland hvilka den vid 100—103 meters djup var nåstan svart och befanns enligt insändt borrprof fullkomligt likna den vid Fågelsång norr om Romeleåsen förekommande Phyllograptusskiffern samt innehålla for denna karakteristiska fossil (se not 1 å sid. 428 och 429). Tydligen ar den stenkolsförande formationen (rat-lias) vid Stabbarps grufva i såval norr som öster begrånsad mot silur genom en forkastning, som nedsånkt rat-liasområdet i jämnhöjd med de öfversiluriska lagren vid sidan därom. Det må därför med skal tyckas underligt, att vid förenämnda borrning under rät-liaslagren (eventuellt äfven något keuper) icke träffats den mäktiga öfversiluriska colonusskiffern utan i stållet betydligt åldre silur- lager, ett fôrhâllande som förklarats1 genom antagandet, att en denudation af de öfver- siluriska lagren hår ågt rum fore de kolförande bildningarnas aflagring. For en så djupgående denudation, som hårvid förutsättes, torde emellertid hafva fordrats, att det nu af råt-lias tåckta området under denudationsprocessen legat betydligt högre ån för nårvarande i för- hållande till omgifvande silurtrakter, d. v. s. att längs den begrånsande forkastningslinjen vertikala rubbningar i två hvarandra motsatta riktningar ågt rum under olika tids- skeden, först en, fore denudationen, hvarvid silurområdena på nordöstra och sydvåstra sidorna om det härvarande rât-liasomràdet nedsänkts, dårefter en (sedan denudationen fullbordats och råt-lias, eventuellt åfven något keuper, aflagrats), hvarigenom längs unge- får samma förkastningsspricka de förut upplyftade partierna åter sånkts till nuvarande nivå, hvarefter genom denudation slutligen bortforts de delar af råt-lissbildningarna, som varit aflagrade äfven utanför det sänkta partiet. Huru långt åt nordvåst och soder från Stabbarps grufva den stenkolsförande forma- tionen stråcker sig, år icke med säkerhet kåndt. At det förstnämnda hållet äro inga borr- ningar gjorda utom en (N:o 28) ej långt från Ö. Karleby kyrka, dår silurisk skiffer tråffades. Inom Torlösa och Felestads socknar långre åt våster (se den geologiska kartan) äro kritkalklager blottade i dagen och hafva af mig antagits åga den ungefårliga utsträckning och begränsning raot ’silur och råt-lias, som å den nåmnda kartan, tafl. 1 1 »Beskrifning till kartbladet Trolleholm» af A. G. Nathorst. S. G. U. Ser. Aa, N;o 87, sid. 24 och 25. Stockholm 1885.