De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

STABBARPSTRAKTENS GEOLOGISKA BESKAFFENHET. 429 Svart skiffer, borrjournalens »Lera, mörk». Enligt borrprof liknar bergarten fullkomligt den vid Fågelsång i Hardeberga socken narmast ofvanpå ortocerkalken liggande Pliyllograptusskiffern1.......................................2,97 m. 103,53 m. Lerskiffer............................................................................089 » Svart skiffer, enligt borrjournalen »Lera, mörk»....................................3,42 » Mörka eller svarta lerskiffrar, mestadels mycket hårda............................33,71 » 141,55 » Summa meter 102,44. i atlasen, angives. 2 — Åt sôder från Stabbarp torde den kolförande formationen, såsom kartan utvisar, sträcka sig till och môjligen något förbi Eslöf, att döma af uppgifterna om några bland de många hår i trakten af herrar Billow och Ekström 1872—1873 ut- förda borrningarna, såsom t. ex. borrhålet N:o S nordvåst om Eslôfs station, sôder vid Landskrona—Eslöfs järnväg (se tafl. VI), 50 meter djupt, samt borrhålet N:o 16 vid »maskinhuset» norr nara stationen, 126 m. djupt, med ett »1 meter mäktigt» kollager vid 66 m. djup; vidare borrhålet A, öster om stambanan, c:a 900 m. NNO från Eslöfs station, utfördt med amerikansk linborr till 125 m. djup och hvari enligt borrjournalen ett mindre kollager genomborrats vid c:a 80 meters djup. I borrhålet N:o 5, c:a 980 m. öster om stationen och 190 meter djupt, borrades med Mortensens borr niistan uteslutande i fin, ren, ljus rät-liassandsten och sandig skifferlera, sedan c:a 12 meter kvartära lager genom- gåtts; vid 28 meters djup angifves ett c:a 40 centimeters kollager. Borrhålet N:o 6 nordost oiiy stationen hade vid 33 meters djup icke nått genom de losa jordaflag- ringarna. Atskilliga af de Billowska borrhålen nedslogos inom silurområdet i trakten väster om Eslöf, ånda fram till Remmarlöfsgränsen; de voro blott ett eller annat tiotal meter djupa, utfôrdes med handstångborr och synas icke hafva genomgått de losa jord- lagren; det oaktadt uppgifves i borrjournalerna, att kol i de fiesta af dem tråffats, hvilket naturligen i så fall måste hafva varit i form af lösa stycken inneslutna i morångrus eller annat på samma sått som stenar af flera slags bergarter. Äfven vid de borrningar, N:o 1—4, som år 1872 medelst Mortensenska borrapparaten neddrefvos inom siluren öster om Eslöf (se tafl. VI) till resp. 101, 87, 79 och 85 meters djup i öfversilurisk lerskiffer, påstods, att kol tråffats.’ Man ville på den tiden ogårna tro på den geologiska kartans riktighet. — De på kartskissen, tafl. VI, angifna borrhålen af N. K. Rygaard sôder och 1 I borrprofven hafva följande af G. Linnabsson och S. A. Tüllberg bestämda fossil tråffats: Phyllo- graptus cfr. typus Hall, Siphonotreta mtcula samt en Climacograptus. 2 Redan å den geologiska öfversiktskarta öfver Skåne, som àtfôljde min 1872 utgifna »Beskrifning ofver Skånes stenkolsförande formation», S. G. U. Ser. C, N:o 3, voro formationsgrånserna på samma sått af mig angifna. Sedan det i början af innevarande århundrade utrönts, att några vid Tullstorp, Kvarnby och Sallerup öster om Malmö bearbetade förekomster af skrifkrita icke utgôra fasta, sammanhångande berggrundslager utan åro stora, i morånlera inneslutna, linsformade skollor eller flak, som sakna samband med de verkliga berglagren, (N. O. Holst, »Om skrifkritan i Tullstorpstrakten», S. G. U. Ser. C, N:o 194. 1903) har man velat tyda de ifrågava- rande förekomsterna i Torlösa och Felestad på liknande sått, men enår något afgörande bevis hvad de sist- nämnda betråffar icke foreligger, har jag ej velat frångå min ursprungliga uppfattning. Å den karta i skalan 1: 200,000 öfver sôdra och mellersta Skåne, som jåmte beskrifning utarbetats af A. E. TÖRNEBOHM och A. Hennig 1904 (S. G. U. Ser. Al, a, blad 1 & 2), har emellertid den förändrade tydningen kommit till uttryck. 3 Se E. Erdmann, »Om den geologiska beskaffenheten af trakten omkring Tågarp, Eslöf och Ystad». Geol. Fören:s Förhandl. Bd. I, N:o 8. 1873.