De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

HELSINGBORGSTRAKTEN: GRUFBRYTNINGEN. 441 del af densamma blef försäld; någon anlåggning for dess tillgodogörande på platsen farins icke. Den största sammanhängande grufbrytningen (metoden var ortdrifning och pelar- brytning) ågde rum i grufvan uppe på platan genom de tre schakten Piltack, Kristian och Gustaf mellan Helsingborg och Pålsio. Grufvan hår kallades Helsingborgs grufva, men har åfven benånints Pälsjö grufva. — Schakten, 3 meter i diameter, hade tråfor- byggnad ned till den fasta berggrunden, »hallen», nårmast under de kvartära jordlagren, Orterna voro 0,75— 1 meter höga och i sin helhet 3,6 in. breda; längs midten, dår vagn- väg, »pramväg», framgick, nedhöggs den svarta, kolhaltiga skiffern och en del af skifferleran i taket, så att en orthôjd af omkring 1 meter dår erhölls.1 På sidorna dårom, de s. k. bergrummen, dår höjden endast var 0,75 meter, uppstaplades det löshuggna »berget» till stöd for taket, hvarjåmte åfveri förstämplingar närmast vagnvägen anbringades. — Ut- frakten af kol och lera fram till schakten skedde medelst på små låga vagnar ställda kol- lårar rymmande c:a P/2 hektoliter. Vid dessas framsläpande längs på ortbottnen utlagda bråder gingo dragpojkarna, de s. k. »dragarna», alltid baklånges såvål når de drogo tomma som lastade vagnar. Både uppfordring och pumpning verkstålldes medelst handkraft. — Grufbrytningen, som hår lårer hafva sträckt sig öfver en areal af några hektar,2 hindrades genom nårvaron af forkastningar och svårigheten att afleda grufvattnet. 3 Ailt e^entliot grufarbete hår upphôrde omkring midten af år 1873 efter att hafva pågått under fem år; de följande tre åren voro endast några få man sysselsatta med att utbryta hvad som blifvit kvarlåmnadt och kunde vara åtkomligt. Dessförinnan hade antalet kolhuggare tidvis upp- gått till ineinot 20.4 Den hår bearbetade kolflötsen har befunnits utgöras af i allmänhet ganska goda stenkol, merendels fasta och glånsande samt till utseendet stående eniellan kolsorterna kol N:o 1 och kol N:o 2. Kolflötsens och de andra lagrens lutning i de ifrågavarande schakten på platan år omkring 6° å 10° åt norr eller nordvåst, och uppgifves vara så åfven vid strandschaktet Pälsjö N:o 1 våster hårom. Långre åt norr, dår de nordliga strandschakten varit öppnade, har en våstlig och sydvåstlig lagerstupning Herstådes iakttagits och på kartan tafl. 3 i atlasen angifvits. Aldre grufarbeten. Bedan under 1500- och 1600-talen brots stenkol i kusttrakten mellan Tinkarp och Pålsjo norr om Helsingborg dels genom schakt på den låga strand- reinsan och på landplatån oster dårom, dels genom i backsluttningen indrifna dagorter. En kort redogörelse hårfor år låmnad i afdelningen II: »Den skånska kolbrytningens his- toria», sid. 73 och 74. Annu för blott några årtionden sedan kunde vid besôk på platsen 1 Den c:a 0,45 m. mäktiga eldfasta leran under kollagret upphöggs nästan alltid helt och hallet. 2 En liten planskiss, visande brytningens utsträckning vid schakten Piltack och Kristian till och med ar 1871 samt tillika angifvande brytningssättet, är framställd å tafl. 4 i mitt år 1872 från Sveriges Geologiska Undersökning publicerade arbete »Beskrifning öfver Skanes stenkolsförande formations, S. G. U. Ser. C, N:o 3, som äfven innehåller redogôrelser for schakten m. m. 8 Från schaktet Kristian leddes vattnet i en ort till schaktet Piltack och vidare dårifrån i ett gräfdt dike till Öresund. 4 De år strandschakten anlades och bearbetades uppgick samfällda arbetareantalet anda till 80. 56 -112670, S. G. U. Ser. Go, N:r 0.