De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

28 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. trädande inom skilda delar af formationsområdena; äfven en annan finnes naturligtvis, nämligen den på berggrundsytan verkande denudationen, hvilken dels ensarn, dels i for- ening med forkastningar 1 åstadkommit, att af den ursprungliga lagerföljden på ena stället nästan alla, på ett annat endast bottenlagren numera finnas i behåll. Den olika stora mäk- tighet, som de kolförande bildningarna nu befinnas aga vid olika lokaler, får också här- igeriom vid flera tillfållen sin naturliga forklaring, om man likväl icke får antaga, att densamma någonsin varit öfverallt lika. Profilen fig. 23 å sid. 27 visar exempel på nu nåmnda forhållande. Stenkolsflötserna hafva ofta, eller for det mesta, en underbådd af mer eller mindre hård, vanligen eldfast lera, och de betåckas eller öfverlagras vanligen narmast af sand- sten eller sandstensartad skiffer. Själfva utgöras de, som redan förut antydts, icke af enbart rena stenkol, utan merendels af två eller flera lager kol, våxlande med lager af en môrk skifter eller skifferlera, stundom eldfast (se figg. 10—15 å sid. 19). Så ut- göres t. ex. den numera vid Höganäs bearbetade flötsen af fem sårskilda lager kol och fyra lager svart, kolhaltig skiffer, sammanlagdt 1,43 m. mäktiga, hvaraf omkring 0,5 m. goda och mellangoda kol. De båda Bjufsflötserna (öfre och nedre) innehålla respektive omkring 0,33 och 0,50 m. af nåmnda två kolsorter (Kol N:o 1 och Kol N:o 2), de vid Billes- holm ungefår 0,57 och 0,65, de vid Skromberga omkring 0,25 och 0,65 m., de vid Hyllinge respektive 0,20 och O,eo m. samt de vid Bosarp omkring 0,25 och O,so meter goda och mellangoda stenkol. Rôrande de vid olika grufvor bearbetade kolflötsernas sammanhörighet utta- lades redan 1872, 2 med stod af endast rent geologiska førhållanden, den formodan, att de båda Billesholmsflötserna och de vid Bjuf (då endast genom borrningar kånda) åro sammanhångande och »sannolikt motsvara Grefvinnan Ruuths och Fru Bagges flötser vid Höganäs». Den vid Helsingborg då bearbetade flötsen antogs med tämlig visshet befinna sig »långt ifrån (ofvanom) den kolförande formationens botten» och sades vara afgjordt »yngre än de båda hufvudflötserna vid Höganäs och Billesholm». I fråga om Skrom- bergaflötserna, hvilka först vid midten af 1870-talet upptäcktes och belades med arbete, yttras i »Beskrifning till kartbladet Helsingborg», 3 att dessa och de vid Billeshohn tro- ligen motsvara hvarandra. De nämnda åsikternas hållbarhet har sedermera vunnit stöd och bekräftelse genom A. G. Nathorsts omfattande och viktiga våxtpaleontologiska forsk- ningar. 4 Han har nämligen, genom beståmmande och jämförande af våxtfossil från de skånska kolgrufvorna och äfven andra lokaler, kunnat hänföra och sammanstålla de vid 1 De genom en forkastning nedsänkta delarna af ett lagersystein aro tydligtvis i allmanhet mindre ut- satta for denudation än de icke sänkta. 2 E. Erdmann, »Beskrifning öfver Skanes stenkolsförande formation», S. G. U. Ser. C., N:o 3, sid. 32. 39 och 57. 3 S. G. U. Ser. Aa, N:o 74. Sthlm 1881. Till den af mig då i tryck framställda åsikten hade de genom schaktsänkningar och borrningar iakttagna lagringsförhallandena flera år tidigare gifvit anledning. 4 Motsagda af de paleontologiska vittnesbörden hafva däremot några andra i ofvannämnda kartblads- beskrifning framställda förmodanden blifvit, nämligen i fråga om den då vid Bosarp och den vid Vallåkra (Adolf Rosens schakt) bearbetade kolflötsen. Dessa troddes visserligen vara sinsemellan motsvariga men yngre än de båda Billesholmsflötserna, medan Nathorst sedan funnit dem böra vara samtidiga med Billesholms öfre flöts.