De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

ÄNGELHOLMSTKAKTERNA: BORRNINGEN VID KELLIEHOUSE. 497 befunnoä kolrester sitta fastade vid kanterna af rörens skarfmuffar, sålunda utgörande en antydan om stenkols befintlighet på platsen, en antydan som dock här är af ringa varde enår uppgift om djupet saknas. Barkåkra socken: Borrning efter stenkol vid Kelliehouse, oster om Barkåkra kyrka. År 1887, således fjorton år efter sedan de i det foregående omnämnda tjugu borrningarna af grefve H. A. Taube inom olika delar af Angelholmstrakten fullbordats, utfördes på föranstaltande och bekostnad af dennes son, dåvarande sekreteraren i Kringl. Utrikesdepartementet, nuvarande svenske ministern i Berlin, grefve Arvid F. Taube, en djupborrning vid ifrågavarande plats. Borrningen afsåg att utröna, huruvida inom det af honom då innehafda inmutnings- området mellan Kelliehouse, Toftakulla och Skelderviken verkligt brytvärda kolflötser finnas samt tillika att ut- göra kontroll på ett af de fërut i trakten nedslagna borrhålen, N:o 6 Engeltofta, i hvilket, enligt borrjournalen, ganska mäktiga kollager påtraffats. Borrplatsen ((ijl å kartan tafl. VII vid slutet) var belägen omkring 590 m. SV om Kelliehouse gård och ungefår 1,000 m. SO om borrhålet N:o 6 (se tafl. VII). Marken år nåstan alldcles plan och består af odlade lerfålt. — Kontrakt om utförandet var uppgjordt uied Svenska diamantbergborrnings- aktiebolaget. For genomborrande af de kvartåra jordaflagringarna skulle Mortensenska vattenborren anvåndas, dårefter diamantborrmaskin. Sedan 'chefen för Sveriges Geologiska Undersökning beviljat grefve Taube’s hem- stållan, att en af institutionens tjånstemån måtte forordnas att öfvervaka och kontrollera den ifrågavarande borr- ningen, utsågs jag att utföra detta uppdrag; och infann jag mig för detta åndamål på platsen den 7 juni 1887. Borrningsarbetet, som leddes af bolagets ingeniör, P. A. Crælius, tog sin början följande dag. Till omkring 18 meters djup fråu dagytan utgjordes jordarten af en grå, sandfri, seg kalkhaltig hvarfvig lera (glaciallera), men dår vidtog sand och grus, med stenar af hufvudsakligen kristalliniska bergarter, hvarefter följde ett par båddar af gråblå, kalkhaltig, stenbunden morånlera samt mellanbåddar af sand och grusblandad sand, delvis »flytande», till omkring 39 meters djup. De i gruset och morånleran inneliggande större och mindre stenarna hindrade upprepade gånger borrningen samt ytterrörens neddrifvande, och vid sistnåmnda djup omöjlig- gjordes borrens vidare nedtrångande, hvarför det blef nödvändigt att borja ett nytt borrhål ((3)2 å kartan tafl. VII vid slutet) något våster om det förra, således nårmare N:o 6 Engeltofta. Arbetet hår igangsattes den 4 augusti, och borrades denna dag till 21 meters djup i samma lera, hvarfvig, kalkhaltig lera, som vid förra borrplatsen. Afven de dårunder liggande lagren syntes vara ungefår lika på båda stållena. Från 39 till 42 meters djup borrades i kalkhaltig, delvis grof sand; emellan 42 och 55 meter befanns jordarten bestå af gråblå, starkt kalkhaltig morånlera, hvars inneliggande stenar vållade mycket besvar och flera gånger måste språngas sönder medelst dynamit, som i sårskilda patroner nedsånktes till borrhålets botten och tandes genom elektrisk gnista. Vid det sistnåmnda djupet, 55 m., vidtog en sandfri, skiktad, grå lera, afven den starkt fråsande vid begjutning med syra. Denna fina lera, i sin ofre del afbruten af ett c:a 0,6 m. måktigt lager sandigt grus, har en måktighet af omkring 36 meter; den råcker nåmligen ånda ned till 90 meters djup. Uti från den- samma upphåmtade borrprof forekomma, ganska rikligt, gruskorn af såvål krit- och silurbergarter som kristalliniska sadana, nåmligen kritkalk, mörk fliiita, grå sandsten (?), grå kalksten eller mårgelskiffer samt en grå, tunnskiktad skiffer, liknande vissa slag af den stenkolsfôrande formationens skifferlera. — Vid 90 meters djup, uppuådt den 6 september, föreföll det som om fast berggrund dår skulle vidtaga, hvarför, sedan ytterrören (41/ä-tums) neddrifvits så långt som möjligt, borrbolagets ingeniör beslöt att uppsätta diamantborrmaskinen för att borja borra med denna. Efter igångsåttandet inträffade emellertid åtskilliga missöden, som åstadkommo att borrningen med densamma ansenligt fördröjdes, och då efter borrning till 93 meters djup prof upptogs visade sig detta bestå af lera med småstenar, således sannolikt morånlera. Berggrunden var således ånnu ej nådd; diamantborrmaskinen måste därför nedtagas och den förut anvånda borrmetoden ånyo anlitas. Morånleran befanns vara 7 m. måktig och vid 97 meters djup underlagrad af ett litet sandlager, hvilande på en måktig bådd kalkhaltig, skiktad lera. Når den 1 oktober det från början beståmda och med Diamantborrningsbolaget kontrakterade borrdjupet, 104 meter (350 tot), var nådt, utan att de i 1872 års borrhål (N:o 6 vid Engeltofta) angifna kolflötserna på- tråffats och utan att upplysning vunnits ens om berggrundens beskaffenhet, beslöt grefve Taube att bekosta borrnin- gens fortsåttande ytterligara 45 meter. Sedan det lyckats förvärfva fil. dr. sedermera professor J. C. Moberg, Lund, att på platsen öfvervaka borrningsarbetet, och med borrningsentreprenören Jöns Andersson, Petersgård, öfver- enskommits om borrningens fortsåttande till 149 meters (500 fot) djup, borjades borrningen åter den 8 nov. 1887 under Moberg’s samvetsgranna och insiktsfulla kontrollantskap och med samma apparat som förr användts. Den 23 december hade det kontrakterade djupet 149 meter nåtts. — Oaktadt, betråffande borrningens utförande 63—112070. S. G. U. Ser. Ca, N:r 0.