De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

58 I. ÖFVERSIKT AF SKÅNES GEOLOGISKA LAGERSYSTEM. Andersson år 1903 utförd brunnsborrning till 204 meters djup genomgicks — att döma af det tjugotal slamborrprof, som jag mottagit — från 70 m. till 165 m. djup en hufvud- sakligen gråhvit men i de nedre 8 à 10 meterna mörkt grå kvartssandsten, bållande i ganska riklig mängd små korn af grön och grönsvart glaukonit samt små hvita kritkalk- korn, i följd hvaraf borrprofven fråsa vid begjutning med utspådd syra. Mellan 157,5 och 160,5 in. visa borrprofven ganska stor lerhalt; brunnsborraren har på grund haraf också betecknat lagret dår såsom »lera». Profvet trån 160,5—162,3 m. djup utgöres till öfvervägande del af små, svarta glaukonitkorn och liknar en nåstan gråsvart sand, det från 162,3—165,5 m. består till 4/s af kvartskorn och Vs af svarta glaukonitkorn jåmte ett ringa antal hvita kritkalkkorn; lagret vid denna nivå uppgifves hafva vid borrningen tett sig såsom flytsand. De från lågre nivå an 165,5 meter upptagna borrprofven sakna halt af kolsyrad kalk; glaukonit tyckes ej heller finnas i dem, men som ny beståndsdel tillkommer hvit och rosafårgad glimmer, som gor att t. ex. profvet från 165,5—171 m. synes hårrora från en hvit, grof glimmersandsten eller glimmerkvartsit. Inom borrhålets nedre del (från 192 meters djup) var, enligt uppgift, bergarten till den grad hård, att man somliga dagar endast hann borra 3 à 5 cm. dåri; och det med sårskild noggrannhet upptagna borrprofvet (s. k. ventilprof) från 204 m. djup utgöres af 2—13 mm. stora bitar af en kvartsit, som ganska mycket liknar den till urberget hörande glimmerkvartsiten vid Kille- hus i Raflunda socken (mellan Ahus och Simrishamn). Det förefaller därför ganska tro- ligt, att borrningen vid Ahus gått i sandsten (Ahussandsten) till ett djup af minst ungefår 165 meter, och att dårunder vidtagit urbergsgrunden, sannolikt hår åtminstone delvis be- stående af glimmerkvartsit,1 en bergart som forutom vid Killehus uppträder, med icke ringa utbredning i dagen, i trakten mellan Axeltorp och sjön Immeln, således både norr och söder om Åhus. Något meddelande om de losa jordlagrens måktighet vid lokalen for Åhusborrningen har icke erhållits, ej heller vid hvilken nivå ofvanför 70-metersnivån sandstenen dår vidtog. Huru kritsystemets bottenlager åro beskaffade inom sydligaste delen af Kristianstads- området, vet man icke, ty i borrningarna vid Vidtsköfle gård (slottet) och vid Jakthuset vid landsvågen våster dårom, hvilka utfördes af Rygaard åren 1882 och 1883 till respek- tive 53 och 30 meters djup, synes endast kritkalk hafva tråffats. I borrhålet vid Dege- berga, 56 m. djupt, har berggrunden troligen ej nåtts. Inom Malmoområdet utgöres den prekvartära berggrundsytan af Yngre krita, Da- nien, nåmligen Kokkolitkalk (= Saltholmskalk), Bryozokalk (= Limsten) och Korallkalk (— Faxekalk). Ojämförligt största utbredningen har kokkolitkalken, en hvit, gråhvit eller gulhvit, stundom hård och något kristallinisk (»hårdsten»), stundom lös och nåstan mjuk kalksten (»blotsten»). I regeln år den tydligt skiktad. Dess hufvudmassa utgöres af discoliter.2 — Korallkalken år grå, hvit eller gulaktig och delvis porös; saknar skiktning. 1 Det må reservationsvis erinras darom, att de tre borrprof, som erhållits emellan 173 och 190 meters djup, blott utgôras af ett fint, sandliknande pulver och låmna foga eller ingen ledning för bedömande af beskaffen- heten hos den bergart, från hvilken de härstamma. 2 »Discoliterna åro små, runda kalkskifvor af sönderfallna kokkosferer. Dessa, som tillhörde kalkalgerna, lefde i krithafvets ytskikt och sönderföllo vid sin dod i små discoliter, som sjönko till bottnen.» (Tornebohm och Hennig i S. G. Ü. Ser. A 1, a, N:o 1 & 2. 1904.