De Skånska Stenkolsfälten Och Deras Tillgodogörande
Geologisk Och Teknisk Beskrifning

76 II. SKÅNSKA KOLBRYTNINGENS HISTORIA. hvilket, jåmte annat, innehåller Konung Adolf Fredriks uppmaning till landshöfdingarna i Skåne att efter hand och på tjänligt sått fôrmà de af inbyggarna i provinsen, som ej bo alltfôr långt från stenkolsverket, »att allt mer och mer vånja sig bruka stenkol i stållet for torf och ved, på det skogarna, torfmossar och ångar ej måtte till landets obotliga skada allt för mycket medtagas». — Såsom før sin tid anmärkningsvärdt må nåmnas (efter Hermelin i K. Vet. Akad. Handl. 1773), att vid grufvan ett slags brikett- jabrikation ågde rum. Den såmre och lerblandade kolstybben blef nämligen, efter före- gången fuktning med vatten, sammankramad till bollar, hvilka, sedermera torkade, nytt- jades som brånsle vid salpetersjudningen. — En vid bottnen af den nedre flotsen fore- kommande lera fann redan i början af 1750-talet användning för tillverkning af eld- fasta deglar, hvilka påstodos vara t. o. m. båttre ån hessiska. Samtidigt med kolbrytningen i Adolf Fredriks grufva soder om Bosarp utfördes, för upptäckande af andra eller båttre kollager, borrningar på flera stållen inom de kring- Hggande trakterna. Aid Mörarps gästgifvaregärd och på Rosenlunds ägor i Morarps socken åfvensom i nårheten af Benarps by i samma socken uppdagades två mindre kol- flötser under hvarandra, men uti den s. k. svarta backen och på Jordberga ägor i N. Vrams socken, c:a 20 kilometer ôster om Helsingborg, träffades icke någon beständig kolflöts, ej heller vid Bjufs kyrka nordost om samma stad eller på Fjerrestads bys ägor (norr om Vallåkra). I dalsluttningen »vid norra ånden af kvarndammen, under Mollevången och Boserups lund» (troligen vid den nuvarande Kalmar-mollan nära Bosarp) iakttogs en kol- flöts utgående i dagen, på samma sått som fôrhâllandet var vid Benarp. Detta allt före år 1773, enligt S. G. Hermelin, »Om Boserups stenkolsgrufva etc.». K. Vet. Akad. Handl, sistnämnda år. 1 rots alla bemödanden att genom industriella anlåggningar bereda afsåttning för de uppbrutna stenkolen, och oaktadt regeringen för att befordra det fosterländska foretaget ocli gyima uppkomsten af en stenkolsindustri inom landet tid efter annan beviljade »stenkolsverket» såval penningunderstöd som flera andra formåner, såsom skatteköpsrätt å flera kronohemman, befrielse från bevillning till staten m. m., synes verket icke hafva lämnat erforderlig vinst, en omständighet hvars orsak snarare torde böra sôkas i ofull- komliga arbetsmetoder, bristfälliga maskiner och redskap samt i ovanan vid dylika fore- tags handledande, än i själfva kolens beskaffenhet. Àgarna eller intressenterna bort- skånkte därför år 1786 hela stenkolsverket jämte för desamma gällande rättigheter till sin syssloman, Direktoren Anders Brandberg, från hvilken det hela redan samma år inköptes af dåvarande Statssekreteraren frih. Eric Ruutu, som dårefter under ledning af den be- römde bergsmekanikern, Bergshauptman Anders Polheimer låt drifva verket i 10 år. — Sammanlagda kolbrytningen vid Adolf Fredriks grufva under åren 1746 till 1796 skall, enligt officiella handlingar, hafva uppgått till nära 488,000 tunnor (— inemot 3 millioner kubikfot = 785,100 hektoliter). Uti en till Bergskollegium ingifven skrift hade Friherre, sedermera Grefve Ruutu anmält sin afsikt vara att på allvar fortsätta undersökningarna för utrönande, huruvida några mera beständiga och lönande stenkolsfyndigheter kunde forefinnas, samt därvid tillika uppgifvit, att han, på det att andra ej måtte utestängas från ett dylikt foretag, velat inskrånka sig inom vissa uppgifna trängre gränser, allenast dessa blefve tydligen